Denna dag kändes mycket lätt att stiga ur sängen. Inte alls så tungt som det brukar. Den riktiga livsgläden är tillbaka. Det känns som jag har varit ämnad att få denna lärdom som sjukdommen fört med sig för att utveckla mig själv, för att kunna gå vidare. För första gången på länge börjar jag verkligen tro på att jag ska vandra Santiago de Campostela och vem vet kanske det ger mersmak och får mig till att vandra vidare i Indien (mitt nästa pilgrimsresmål) :-)
Måste säga att jag fortfarande inte förstår vad som hänt med mig. Enligt läkare och sköterskor som arbetar med cancer säger dem att jag är undantaget som bekräftar regeln. Att det är sådana som jag man aldrig kan förutse. Den gruppen tillhör jag gärna så länge det leder till överlevnad. Kirurgen uttryckte det så här när jag försökte påskynda min operation: Jag har levt 50 år och jag kommer leva 30 år till vad gör det då om jag blir opererad första eller andra veckan i augusti. När man säger det så positivt till mig så inser ju även jag att jag måste vänta. Först skall cellgiftsbehandlingen avklaras därpå måste jag återhämta mig i minst tre veckor och samma resonemang hade Rene Adam i Paris. Minst tre veckors återhämtning mestadels beroende på att jag får Avastin. 28 juni är sista cellgiftsdagen men antagligen räknar men den 29 eftersom jag har en pump med mig hem. Den veckan (vecka 26) tar jag bort och börjar räkna 27, 28, 29 och kommer fram till att vecka 30 som börjar med den 25 juli en extra veka (31) och vi är inne i augusti. Den 1 augusti vill jag bli opererad. Men jag får inte bestämma, det är här vi är oense. Det finns flera anledningar till att jag vill få det gjort så snart som möjligt förutom för egen del. Emelie kommer till Malmö under sommaren och ska försöka hitta sommarjobb här men hon kommer åka någon vecka innan skolan börjar i september. Vecka 34, 35 måste hon tillbaks vilket inte lämnar så mycket tid för oss till eftervård och det vet jag att hon vill hjälpa till med och att jag kommer behöva. Visst jag har tre barn, men alla tre hjälper redan till och det kan vara bra att ingen känner att han/hon får göra förmycket eller för litet. Sen börjar skolan, Marcus kommer jobba i augusti. Vad Erika gör vet vi inte just nu. Men jag menar lite att eftersom jag är ensamstående och ska klara allt tillsammans med barn och snälla vänner kan man kanske lite ta hänsyn till alla fakta. Men återigen, jag är så tacksam att huvudtumören är borta och hoppas innerligt att man kommer göra operationen snarast nu och inte hitta på annat jag ska pröva på innan, för det går jag inte med på.
Jag behöver inte träffa krirurgen igen om allt går som vi vill. Han är klar med min nundersökning. För hans del är det grönt med operation i augusti. Nu är det upp till teamet. Dem jag ska träffa är det vanliga, narkosläkare och i detta fall vet jag på förhande helt säkert att det blir med stomi på magen eftersom avsaknad av tumör gör att man tar hela ändtarmen. Mest troligt hade det blivit så i alla fall. Tumören satt 5 cm upp och det lämnade inte så stort utrymme kvar mellan tjock- och ändtarm. Men jag kommer aldrig fundera äver detta det är för litet bekymmer i det hela. Jag accepterar till fulla att mitt pris blir en stomi och är på det klara med att när man väl lärt sig hantera det är det inga problem. Så här avbröt min son mig när jag försökte förklara för honom vad en stomipåse är för något: "Mamma, det spelar ingen roll bara du får leva". Visst är det från barn man får höra sanningen och de mest underbara fraser. Så rätt han har.
TACK mina underbara barn för att ni hanterar min situation så fantastiskt som ni gör! Utan er hade jag aldrig varit här där jag nu befinner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar