Jag har hela tiden sen jag först blev sjuk, alltså långt innan jag fick besked på cancern för två år sedan. Tillbaka till när jag först började märka tröttheten. Den onomala tröttheten. Den när man bara vet att något är fel men man vet inte vad. Hjälp från läkaren fick jag inte heller fast jag satt rakt upp och ner och grät. Kändes som hon trodde att jag bara ville bli sjukskriven. Så var det absolut inte. Jag älskade mitt jobb och jag saknar det fortfarande oerhört mycket. Jag saknar den tid när dagen för fullspikad med uppgifter men inget var svårt nog för att man ändå skulle hinna med. Vet inte när det började men glömska och trötthet var första teckena som jag själv kan komma ihåg. Alla sa det var normalt men jag visste att det inte var så det skulle vara. Sen måste förvirringen och den totala hjärnmattheten kommit smygande för i samband med att min mamma också dog i mars för två år sedan med cancer i hela kroppen känns det som jag aldrig kunnat helt reda upp mina tankar fullt ut. Kommer detta komma tillbaka?
Jag har inte hört mer än en cancerdrabbad prata om detta. Jag menar inte tröttheten av cellgifterna för det är en annan sak. Den kan jag acceptera och leva med under tiden jag får gifterna. Det är snarare som minnesförlust. Barnen får påminna mig om en händelse, ibland kommer jag på den efter några minuter och ibland är det helt borta och hur jag än anstränger mig kan jag inte få fram några bilder i huvudet av det. Känns väldigt obehagligt att delar av ens liv bara försvinner och aldrig kommer tillbaka. Jag önskar att det ska bli bra när jag blir frisk för hur sköter man ett jobb om man kommer andra dagen och inte kommer ihåg vad man gjorde första dagen? Detta skrämmer mig och tar överhand i mina tankar. Jag vill så mycket och kan så lite, just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar