Så var detta läkarbesöket avklarat och som vanligt går jag ifrån sjukhuset med blanade känslor. En upp en ner. Och så, så klart, denna väntan. Nu blir det först cellgiftsbehandling vecka 21, 24 och 26. Jag bad själv om väntan med en vecka och anledningen är Erikas student. Jag vill kunna känna mig delaktig och kunna hjälpa till under denna vecka. Jag vill inte vara ett orkeslöst kolli som bara går omring och inte kan vara till någon nytta.
Vecka 29 ska jag göra en nu CT-PET röntgen och veckan därpå blir det läkarbesök. Så ett nytt möte med hela teamet. Seeeennn ska man bestämma sig helt bestämt om det blir operation eller inte. Förstår ni hur länge detta är idag. Som det ser ut idag verkar allt bra förutom kanske lungan men eftersom tarmcancer är en lurig sjukdom kan det också gå åt andra håller och för mig blir det då, varför inte operera med en gång? Nu är det ju bra. Men de har sina medicinska turordningar vilket då innebär att jag måste vänta. Som det känns så vill man att alla cancerpatienter ska vänta så länge att vi till slut ger upp och inte finns mer. Vet att det är hårt att säga, men varför behöver man inte vänta på detta sätt i något annat land? Varför kan man blir opererad direkt där. Och så ledsen jag är att jag inte visste bättre att jag väntade en eller två veckor och blev opererad även ändtarmen hos professorn i Paris. Jag visste ju inte att man kunde fråga om detta då. Då hade jag kommit mycket längre idag. Inte lönt att fundera på idag men klart att de tankarna kommer. Så antagligen skall jag tycka att besöket idag var positivt men mina orosmoln kommer ändå glidandes in i min hjärna utan att jag kan göra något åt det. Och vad jag har hört så är denna oro inte bra för cancern heller. Jag blir ombed att leva för dagen, men hur lätt är det att säga, jag har slåtts och kämpat i två år och inte kommit en bit närmare. Men hade jag inte levt i framtiden hade jag inte varit här idag.
TACK för min egen envishet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar