TACK LIVET!

Befinner mig fortfarande i ett tillstånd som är obeskrivligt. Hur kan detta vara sant. Ingen kommer någonsin kunna svara på det. Vi, jag och min onkolog, försökte hitta en förklaring men det enda vi kan komma på är att jag ingick i studien som prövade Tarceva. Men bara för att det fungerade  bra på mig betyder inte per automatik att det fungerar lika bra på någon annan. Tabletterna tillsammans med operationen i Paris är det enda jag har gjort annorlunda. Vi får nöja oss med det svaret.

Jag vill nog gärna också lägga till dessa två bitarna att det också var att jag aldrig gav upp, jag trodde på mig, min onkolog, på livet, mina barn och framför allt att ensam är stark. Om jag slutat sufa runt på nätet (som vissa bad mig om på sjukhuset om), jag slutat se möjligheterna, om jag tappat tron på mig själv, om jag hade gett efter för sorgen, besvikelserna och de hemska cellgifterna tror jag aldrig jag orkat. Jag har försökt se förbi detta och bara se mig själv som frisk igen. Sett mig själv ha ett helt vanligt, enkelt liv utan en massa extra. Tron på kärleken och medmänskligheten. Men visst det är farligt att skriva detta och be andra göra samma för inte kan jag lova att andra kommer nå samma fantastiska resultat som jag, men jag kan lova att livet blir långt mer uthärdigt. Tänk positivt och kasta bort allt det dåliga. Släng det i soppåsen, slå en hård knut runt den och kasta den i soptunnan. Gläm allt det negativa var ödmjuk mot dina nära och kära. Allt har en mening, det gäller bara att hitta sin egen och acceptera den.

TACK LOTTA GREY OCH KJELL BROBERG. UTAN ER HADE JAG ALDRIG LÄST VIDARE, SÖKT VIDARE, HITTAT FRAMFÖR ALLT PROFESSORN I PARIS. INTE BLIVIT OPERERAD. INTE HAFT MIN ENVISA TRO PÅ ATT JAG KUNNAT BLI FRISK. Jag hoppas ni förstår hur stor del av er hjälp som bidragit till att idag kan våga tro på att jag kan bli friskförklarad!