Bloggar

Sommaren 2007, inet ont anande...

När jag fick min diagnos kronisk inoperabel tjocktarmscancer med levermetastaser i april 2009 var det en ofattbar diagnos. Det är inte verkligt.  Jag läser om andra och tycker det är hemskt men jag kan inte sätta mig in i att jag verkligen själv blivit ordinerad palliativ vård. Jag hör folk runt mig säga att jag är stark. Men det är ingen styrka med det. Det är bara något man gör, något man måste för vad är alternativet. Det är ju inte mig det handlar om …

Under sommaren 2009 i de stunder jag kände mig som starkast surfade jag runt för att läsa om tjocktarmscancer. Jag hittade både det ena och det andra. Men konstigt nog var det aldrig fakta sidor som fick mig att fastna vid datorn utan personliga berättelser. En av de första och starkaste som följt mig sedan dess är vimmelmammas. Tack vare hennes blogg visste jag att jag tänker rätt. Fokusera på nuet, tänk inte så mycket framåt, var glad åt det lilla, gläds med barnen och dina medmänniskors framgångar. Om jag fokuserar på nuet och det som är viktigt (barnen) kan man klara i princip allt. Någon sa till mig en gång ”vi får aldrig fler bördor än vi klarar av”. Det tycker jag var ett bra sätt att uttrycka sina livsöden på och det tänker jag ofta på. När något ”nytt tråkigt” händer mig funderar jag  på dessa ord och då kommer jag alltid fram till att jag kommer klara detta också och det har ett slut. Jag fokuserar på lösningen istället för problemet. Jag "avskärmar" hjärnan och låter tiden finna mina lösningar utan större brådska så löser sig oftas situationen och det känns bra igen. Om tårarna kommer låter jag dem rinna och vet att snart känns det bättre. Även mina barn har lärt sig att jag gråter då och då. Mer sällan idag än för ett år sedan, men jag tror det är bra att de bara kommer och  att man kan acceptera det sjalv för då försvinner dem när bilden i huvudet lagt sig. Ofta kommer de vi direkta påminelser som t ex jul, som när man plockar fram julpyntet och man tänker "hur många jular till kommer jag göra detta". Men då får man snabbt ändra till att vad glad jag kan vara som får julpynta detta året med. Tårarna kommer men man fokuserar på nutid istället för framtid.

För några månader sedan läste jag nästa blogg som kom att ha stor betydelse för mig, Kjell Broberg, som bloggar om sin cancer. Även han har samma diagnos som mig. Han är idag opererad i Paris. En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag har följt hans råd och  jag harnu kommit så långt att man ger mig cellgifter för att jag skall kunna bli opererad om det vill sig väl. Bloggen är en mycket stark berättelse och jag önskar flera i vår situation hittar till hans blogg och blir hjälpta.

Sen har vi George från himlen kan vänta. Vilken fantastisk hemsida han producerat. Gå in och läs den, det är ett måste. Jag önskar att jag för ett år sedan fann en hemsida som denna med alla råd och hänvisningar jag skulle behövt då för att få veta allt om just min sjukdomsbild.

Men visst är det märkligt. Här är tre sidor som fått mig till att kunna gå vidare i min sjukdom. Bloggar som berör och stärker självfötroendet och ändå säger man på sjukhuset att jag inte skall läsa andras hemsidor. Att jag inte skall jämföra min sjukdomsbild med andras. Att inget ändå överensstämmer med min bild. Men Hallllååå, det är ju överlevnadsinstinkt, eller hur? Det får mig att känna en viss samhörighet. Fast man inte känner bloggarna privat blir det på något sätt ändå som man känner dem.  Det blir en del av ens vardag.

TACK alla bloggare för all tid ni lägger på fina hemsidor!