Tänk om vi varit en "frisk" familj, vad allt varit enkelt då för vi har varandra

Nyinköpt kjol ffån Lindex, gammal kavaj till från Hennes och Mauritz
visst är det finnt även tillsammans?

Min värsta ilska och besvikelse har lagt sig och jag har börjat acceptera att man här i Sverige inte ser till patientens bästa och tackar mina skyddsänglar att jag i alla fall har fått en av de bästa läkarna som trots att hon får nej från sina kollegor ända har tillräckligt med empati och hjälper mig i denna stund. Hon har aldrig varit borta, sjuk eller på semester när det varit dags för mina läkarbesök. Hon har alltid ändrat sin semester eller hur hon fått till det men i alla fall har hon alltid varit där för mig. Hon har även skrivit ett intyg att hon själv anser det bästa för mig är att få en operation i Paris och om jag förstår detta rätt är det inte många som vågar detta. Hon har skrivit ett mycket fint intyg. Hon tror också att jag inte är för sjuk utan skulle orka med den.Tack!

Jag är också enormt tacksam för min vännina, Lotta, som trots sina problem tog sig tiden att vara med mig på mitt läkarbesök. Det var mer värdefullt än allt annat att veta att man har stöd från sina vänner. Men framför allt när man är och pratar med sin läkare har man alltid en massa frågor och även om de är nedskrivna är det så lätt att missförstå svaren och tolkar dem gärna efteråt som man själv vill. Lotta jobbar inom sjukvården och vet vad hon skall lyssna till och är mycket nitiskt. Men hon var glad efter läkarbesöket, mer glad än jag var. Kan inte sticka under stolen med att jag hoppades att det skulle bli Göteborg som opererade mig.

Som ensamstående till tre tonåringar blir det jobbigt att vara från dem under operations dagarna efteråt och det är ju dem jag vill vara nära. Men det är ju klart ett senare problem. Men som mamma är det där mina tankar är. Hur skall mina barn klara detta. Jag löser detta också så klart och jag vet att jag måste invänta den 25 innan jag tänker på detta. Men min äldsta dotter är orolig och skall inte behöva vara det. Hon behöver plugga och klara sina betyg för annars blir det inget CSN och då klarar vi inte hennes studier i Barcelona. Vi har kämpat i flera år för att hon skall kunna ta studielån och gå just här på  Sport management utbildning. Hon blir civil ekonom fast mer inriktat sport och event.  Jag vet att hon kommer vilja vara med mig under operationen och det går inte och då kommer hon vara orolig för mig. Vi är trots allt en familj som oroar oss för varandra och vana att stå varandra nära i vått och torrt, vi fyra. Men nu ska jag lägga detta åt sidan och bara, bara hålla tummarna för att allt är bra och att allt går som vi önskar.

Min andra dotter har det inte lätt. Hon har sina stora tonårs problem just nu men efter långa samtal med henne kommer hon inte orka göra sitt projekt arbete i Indien som var tänkt i januari tillsammans med en klasskompis under tre veckor. En drömresa var det tänkt att vara. Hon klarar inte allt runt omkring mig och är mer orolig än jag förstått att hon är. Men mest av allt är jag som mamma ledsen att hon skall behöva säga nej till resan som hon sett fram mot i ett halvår att göra. Vi är glada och tacksamma att hennes kamrat kommer åka själv och att hon säger att hon förstår Erikas situation idag. Jag försod på hennes mamma att det som utomstående inte är lätt att förstå hur vi har det. Jag har och kommer aldrig att hindra mina barn från resor eller för vad det vill under min sjukdomstid, men jag måste respektera deras vilja att välja att de stannar hemma också. Det är nästan svårare. Jag vill att de skall ha en normal uppväxt. Jag vill att de skall resa och se hela världen innan de stannar upp och bildar familj. Jag önskar dem all lycka till och vill dem bara deras bästa. Jag vill inte att de skall behöva tillhöra denna ”sjuka” familj som kommer sätta spår för resten av deras liv.

Jag lever så i min sjuka värld att jag inte förrän jag pratar med helt utomstående förstår att vi är en ”Sjuk” familj där alla är drabbade. Hur mycket vi än försäker få en normal vardag. Detta samtal med skolkamratens mamma kommer förändra min syn för framtiden på många sätt. Det var ett annorlunda uppvaknande. Vet inte om det var positivt men det hade varit skönt att höra hur andra reagerar när man blir tillsagd att jag som mamma inte skall hindra min dotter från att resa och göra sin drömresa som planerat. Att Erika inte bara skall vara hemma för att ta hand om mig. Alla som kan vår situation vet hur orolig jag är för just detta och verkligen försöker få det att aldrig, aldrig bli så. Men visst är jag beroende av hjälp. Men det kan aldrig vara hennes roll att hjälpa mig. Jag vet att hon lätt kan ta det på sig och det är en välsignelse att ha så underbara barn. Men hur skall jag kunna hindra detta. Jag vill att hon åker men om hon psykiskt inte klarar det, skall jag tvinga henne att åka? Kommer hon klara det? Kommer hon må bra av det? Just nu när vi har det så rörigt. Kanske det passat om några månader eller till våren. Men just nu klarar hon inte detta. Hon behöver vara där hon känner sig trygg. Jag menar Indien är ju inte precis runt hörnet och det tar ett bra tag att komma hem. Lite anorlunda mot Barcelona där man kan vara hemma på fem timmar. Det går flyg nästan varje timme  mellan Barcelona och Köpenhamn och flygtiden är knappt tre timmar. Lite skillnad mot närmare ett dygn.

TACK min läkare för din medmänsklighet!