God nattsömn är inte en självklarhet.

Selma är så trött så hon somnar i denna ställning!

Jag har alltid varit avundsjuk på alla som somnar så fort de lägger huvudet på kudden. Jag tillhör inte dem och har aldrig heller gjort det.  Min son är sådan. När han var liten ville han aldrig lägga sig, han var aldrig trött. Och det var han heller inte, det var fullt ös från morgon till kväll på honom. Vi fick nästan ta en klubba och knocka ner honom för att han skulle koma till ro. Sen hann vi inte blinka förrän han sov. Sedan sommaren 2009 är det stört omöjligt  för mig att somna över huvud taget utan hjälp. Jag kan vara hur trött som helst men så fort jag lägger huvudet på kudden är jag klarvaken. Efter ett tag går det över i frustration och irritation. Då kan man glömma allt vad sömn heter och lika gärna tända lampan och öppna en bok. Om man har tur kan den fängsla ens intresse för en stund. Har jag tur somnar jag sedan framåt småtimmarna.

Tankarna irrar hit och dit. Inte nödvändigtvis till min cancer. Det är ofta barnen det kretsar kring och hur vi kan lösa saker och ting. Det är skolproblem, det är logistikproblem och jag vet inte vad som jag i det undermedvetna just denna natt måste fatta beslut om. Ibland önskar jag verkligen att jag var ”två” om att fatta beslut. Visst har barnen samma pappa och en pappa som borde vara delaktig i alla beslut fast vi inte bor under samma tak, men han har alltid valt att slippa…

Från början av mina första cellgiftsbehandlingar var jag envis och skulle verkligen inte ta några tabletter för bättre nattsömn. Inte jag inte… sen förstod jag att om jag aldrig sov fick jag heller ingen energi till att komma genom dagarna och allt det som jag bara var tvungen att göra, duscha, laga mat till barnen och ja, ni vet det primära. Det gick så långt att jag inte orkade med det ens. Bara att stiga upp på morgonen var ett slavgöra.

Då bestämde jag mig för att testa insomningstabletterna som min läkare hade skrivit ut om i fall att. Fördelen med dem är att man inte blir så trött nästa morgon. Dvs man blir inte så trött om man sovit en hel natt. Riktiga sömntabletter blir man dåsig av dagen efter och det känns lite som man är bakfull halva dagen. Hjärnan blir seg.
 Med insomningstabletterna kommer sömnen efter en halvtimme och det känns så skönt, så skönt.  Nu slipper jag vrida och vända på mig och jag blir avkopplad med en gång när jag släcker lampan. Mina tankar går genom dagen och sen sover jag. Vissa av dessa nätter funkar de bara en kortare tid så man vaknar igen, tyvärr. Ofta händer det när man har extra mycket att tänka på under dagarna. Just nu känner jag mig verkligen i ett nervöst tillstånd. Både vad gäller operation och vad gäller mina barn. Vi har mycket hemma och då är det svårt att koppla av även om man tagit tabletter för att sova. Men jag vet ju att en av anledningarna just nu är min väntan på besked. Min önskan att snart få veta. Även ett negativt besked är dock ett besked även om jag bara vill ha positiva. Jag skall få ett positivt besked.

De nätter som insomningtabletterna fungerar kan jag sova en sju, åtta timmar och då känner jag mig som en ”vanlig människa” dagen efter, helt fantastiska dagar. Idag är ingen sådan dag. Idag är en dag när jag bara längtar till kvällen så jag får sova igen. För under denna dag blir det svårt att komma till ro. Jag känner att väntan är dryg.

Vi har hantverkare här. Eller vill säga föreningen här har bestämt sig för att byta ut rör och ledningar och skall även byta våra elmätare. Det är inget konstigt med det. Men de skall springa här inne hela dagen. De ringde på dörren för några timmar sedan och lycklig blev jag. Hade gått och lagt mig för att somna om en stund tills de skulle komma. Men jag tänkte, vad bra att de kommer nu för då kan jag gå och sova när de är klara här. Trodde jag! Men tja, han var här i fem minuter, pratade i telefonen två gånger och så gick han. När jag frågade varför blev svaret att han gjort det han skulle (tittat på elmätaren!?). Nu skall vi vänta så kommer nästa person när han har tid och så skall det hålla på hela dagen. Men så kul då! Jag har en Selma här som bara väntar på att få hugga första bästa i benet. De inkräktar  i hennes revir och skälla skall man och hon är värsta vakthund! Hon gör vad som helst för att försvar mig. Men en halvmeters söt liten ”nallebjörn” skrämmer ju ingen så då har hon kommit på att om hon morrar som en stor  rotweiler så skrämms hon lite i alla fall.  

I vilket fall måste jag iväg till sjukhuset för att ta prover och där kan jag inte ta med henne. Det innebär att jag måste säga till dem att under en viss timme FÅR det inte komma in här. Lite planering måste de ju kunna ta hänsyn till. Sen kan jag ta med henne på promenad så kan de vara här bäst de vill. Jo, det skulle gå bra. Jag kunde åka nu men först skall en ny kille bara titta in. Ja,  så har de hållit på hela dagen. Selma skäller, morrar, visar tänder och talar hela tiden om att här bor vi, försök inte komma in här. Skönt när de är klara om inte för Selma så för allt oväsen de för. Men de gör ju bara sitt jobb.