Jippiiiiii!

Så här såg vår kära TV ut 1940. Just denna model står på Sports muséet i Barcelona

Erika är hemma igen, Hurra! Trivs bäst med mina barn hemma. Och det gör även Selma. Saknar dem alla tre oerhört när jag inte kan få prata en stund med dem  varje dag. Och ännu mera njuter jag av att träffa dem.  Även om Erika är 18 och Emelie 20 är det inte någon form av kontroll eller beroende. Der är bara en känsla jag har av att veta att de har det bra. En kontaktkänsla eller en sorts instinktskänsla som finns inom mig. Måste bara veta att allt är ok. Sen har jag klart ett kontrollbehov. Om allt inte är som det ska måste jag se till att det blir så! Jag måste arbeta med mig själv där. Vet jag inte att allt är ok kommer olycksmolnen fram i mig och ser en massa hemska saker som kunnat hända dem. De bara finns där. Jag vill ju inte se dem.  Jag kan inte kontrollera hela deras värld, även om jag vill det. Jag tror att jag hjälper dem genom att curla dem, fast jag vet att det många gånger är en björntjänst jag gör dem.  Men som sagt, jag är så glad att Erika är väl hemkommen och att allt har gått bra trots ingen fungerande mobil.

Erika vill åka tillbaka och systrarna vill ut och resa tillsammans i framtiden. Yes!  Syskonen har funnit tillbaka till varandra. Det är fördelen med syskon. Även om man bråkar, eller befinner sig på olika nivåer så finns alltid blodsbanden där. Jag kan klart inte tvinga dem att älska varandra och mycket kan hända men de har ett gemensamt ursprung och det är en bra start.  Jag har tre syskon själv. Två äldre (en bror och en syster) och en yngre (syster). Vi systrar var som ler och halmstrå när vi var i tonåren. Vi gjorde allt tillsamman. Vi hade samma vänner, vi var ute och dansade tillsammans, vi gick på bio tillsammans, vi dela varandras tankar tillsammans. Sen kom äkta män och barn emellan. Idag träffar jag i princip bara min bror. Han och jag kunde inte se varandra under vår tonårstid utan att bråka. Om han satt och åt frukost såg jag till att gå långa omvägar för att vi inte skulle konfronteras. Jag är inte ovän med mina systrar men vi lever i så annorlunda världar. Jag kan sakna det idag, men det är som det är. Hoppas inte samma sak händer med mina barn. Tror det är viktigt att någon känner sig manad att vara den sammanförande länken hela tiden och samtidigt skall det inte vara någon press.

Fick mail från den franska läkarens sekreterare idag. De tycker jag skall boka en tid och göra en scanning så man kan fortsätta se hur man kan gå vidare. Jag vill, jag vill. Det kostar en massa pengar och jag vet ju inte om Försäkringskassan betalar. Skall ringa imorgon och höra mig för hur man skall gå vidare. Jag måste ju vänta här i Sverige på att jag först skall jag röntas vecka 47. Sen skall man ta ställning till om det är positivt eller negativt. Tar ytterligare en vecka till 10 dagar.  Sen skall man kontakta Göteborg igen för förfrågan om de kan tänkas operera mig. I Paris bara gör man det. Jag menar, man beställer en tid till röntgen på morgonen, sen har man tid på eftermiddagen till läkaren och så vet man. Tidsaspekten är mer rimlig tycker jag. Det är inga väntetider till läkaren som det är här i Sverige. Och hur det än är så det vi cancerpatienter har minst gott om så är det just tid…

Jag kommer nog aldrig att förstå hur det kommer sig att jag skall kämpa för att kunna få en operation. Trodde faktiskt att vår fina sjukvård såg till att alla och samtliga skulle få det mesta av det bästa. Att behöva slåss för att få komma till vård är fortfarande främmande för mig.

TACK för att det är så eneklt att se världen idag!