Vi skäms för olika saker

Ser ni, Michael Jordans basketskor.

Emelie har  fått börja träna med damlaget igen denna vecka. Hon tränar fyra gånger i veckan nu efter sin stora korsbandsoperation (och menisk och ledband). Hon ska börja spela matcher med juniorerna för att komma mer och mer in i seniorträningarna. Hon är fantastisk. Den 17 maj blev hon opererad och idag spelar hon basket på allvar igen. Nåja, matcherna måste hon vänta med till tidigast efter jul. Men jag kan tänka mig som hon längtat. Basket är hennes liv och jag lovar hon mått dåligt under dessa månader. Men nu blir allt bra igen. Är det någon som förtjänar framgång så är det hon.  Som hon kämpar, min lilla kämparstjärna. Puss på dig.
I januari är det jag som kommer till Barcelona och ser dig vinna i Cornellas matchdräkt.

Första lagfotot i 4:e klass

Sedan jag blivit sjuk kan man inte tycka synd om sig själv i min omgivning för då skäms man. Jag blir lite ledsen när jag märker det för det innebär ju att man inte kan vara sig själv helt och hållet i mitt sällskap. Precis som jag var något speciell. Jag menar det är ju klart att jag är. Alla människor är speciella så klart. Men annorlunda i den bemärkelsen att det bara kan vara jag som har ont, eller får beklaga mig. Jag försöker att inte göra det. Och helt ärligt ska jag säga att om det är något jag beklagar mig över så är det biverkningarna och dess symtom. Men då blir det ju för samma saker som alla andra också beklagar sig över. Jag menar alla har förkylningssymtom precis som jag och det är klart inte mer synd om mig än om någon annan för det. Jag vill inte att någon ska säga: ”Jag är förkyld och det är synd om mig men jag ska inte beklaga mig för du har det värre”. Jag får ofta höra detta. Men det är väl klart att man får tycka synd om sig själv. Man ska väl inte skämmas inför mig för det. Jag kan också tycka synd om mig själv om jag blir förkyld men jag kan ju inte säga: ”Det är synd om mig för jag har cancer men det är inte synd om mig för jag är förkyld”. Man måste sätta allt i sin relation till varandra. Jag funderar inte på att det ska vara mer synd om mig än någon annan vid någon sorts sjukdomssymptom. Jag vill hellre se mig som vem som helst som kan ha diverse defekter. Jag hade uppskattat om folk såg mig ”som vem som helst” eller som ”mig själv” inte som ”hon som har cancer”. Tror jag slingrat in mig i något som kanske blev fel nu. Kontentan är att jag vill bli behandlad som vem som helst. Ordspråket ”behandla andra som du själv vill andra skall behandla dig”, håller än.

 Jag uppskattar de kompisar som idag ser att jag inte är samma person som jag var innan min diagnos, men ändå behandlar mig som jag är det. Jag är mycket lugnare idag. Jag kan ta saker som det kommer på ett lättare sätt. Jag kan klart bli lika arg som förr åt saker men jag orkar inte bry mig mer än några minuter åt ilskan sen är den borta. Jag har inte samma kapacitet som förr när det gällde logistik. Jag var fenomenal på att få allt att fungera efter min planering. Jag funderade inte så mycket. Flera saker skulle göras under en dag, då fick man se till att ha schemat klart för sig i huvudet för att allt skulle bli så också. Senaste året innan jag fick mitt besked, under det år jag sökte hjälp fast min dåvarande läkare (har konfronterat henne och sedan lämnade jag henne efter att hon sa att hon inte gjort något fel) blev jag vimsigare och kantigare. Jag förstår det idag men inte då. Jag rörde ihop det ena med det andra och märkte inte om vissa saker inte blev gjorda eller att jag fick fel på, låt mig för enkelhetens skull säga siffror. Jag kunde se i mitt huvud 54 men skriva 45. Ibland märkte jag det andra gånger inte. Jag upptäckte säkert inte hälften av alla fel jag gjorde.

Sedan man i min omgivning fått reda på att jag har obotlig cancer har en hel del i mitt umgänge förändrats. Jag är enormt besviken på några medan jag är så tacksam och glad för de ”nya vänner” som visat respekt, förståelse och välvilja. Dem man minst anade kan bry sig mest och visa enorm empati medan dem jag trodde skulle finnas runt mig bara försvann. Jag tröstar mig med att jag inte har en aning om vad de har för relation till cancer. En del har fortfarande svårt för att det är en ”rumsren” sjukdom. Det är nästan som man inte får nämna den. Man hyschar och säger: ”Jaja, det blir nog bra med det ska du se”. Jag undrar alltid vad man menar då. Vissa börjar prata till mig som om jag vore sju år igen. Jag lovar, jag undviker dem med det snaraste. Jag har inte tid att spilla på dessa personer. Min tid är för värdefull för sådant idag. För ett år sedan var jag känsligare för det och blev enormy ledsen först. Nu får dem som har lust att ha mig till sällskap och kan acceptera mig för den jag är gärna träffa mig hur mycket som helst, de andra avtackar jag mig från.

Jag förstår att det är ett självförsvar man sätter upp för att värja sig. Jag förstår att alla har sina egna bakgrunder med sina egna erfarenheter och sina egna tankar och sina egna förluster bakom sig. Men jag kan inte vara dess skugga.  Likadant är det om jag möter "vissa personer". En del kan tom gå över gatan för att slippa hälsa på mig. Eftersom jag förändrats i utseendet kan man ju skylla på det, men inte så mycket att man inte känner igen mig. Hoppas bara att jag själv aldrig kommer bli den person som inte kan visa min sympati och vara rak och ärlig mot mina medmänniskors öden. Hoppas alltid jag kan se bakom ansiktet och var en stötta till den som behöver det. Vi lever ändå så kort tid.

TACK alla underbara medmänniskor!