Det börjar bli tröttsamt!

Visst längtar vi efter solen, nu när höstmörkret är över oss!

Det börjar blir tröttsamt att säga det men min läkare har INTE ringt idag heller. Min kurator var vänlig nog att ringa och fråga om det fanns något besked från Göteborg, det fanns det inte men min läkare skall ringa så snart hon har fåt tag på Göteborg. Jag hoppas så att det blir imorgon.

När man är ute och går kommer många tankar fram som man inte visste att man själv egentligen funderade över. Var det luddigt? Jag ska förklara. Vid min kvällspromenad igår bara gick det upp en liten aha upplevelse för mig. Jag har i säkert över 30 år alltid velat bli författare eller journalist. Jag har aldrig vetat vad jag skulle skriva om men det har alltid fascinerat mig. I synnerhet när jag läser vissa författare som bara leker med orden och får det till att bli en levande dans. Orden bara flyter fram och man ryks med i en alldeles förtrollande värld. Jag är fortfarande avundsjuk på alla som inte läst Vindens skugga av spanjoren  Carlos Ruiz Zafón. Hans sätt att skildra händelser och skriva om en minimal handling som blir från ingenting till en en känsla av att jag befinner mig bredvid honom. Man kan riktigt känna hur det luktar, hur allt ser ut i vekligheten hur huvudpersonernas känslor skiftar. Tänk att kunna leka med språket på det sättet!

Men så ska jag berätta att jag älskar Marian Keyes böcker också för hennes sätt att leka med språket men på ett helt annat sätt. Jag tror hon är den författare som fått mig till att skratta bäst och mest. Mina barn finner mig synnerligen konstig när jag läser hennes böcker, jag kan sällan sluta fnissa eller stundtals skratta hysteriskt. 

Sen har vi Paulo Coelhos böcker som får mig att tänka efter på livets mening och att vi inte skall göra allt så svårt för oss. Det var han som fick mig att veta att jag en dag skall vandra Pilgrimsleden Santiago de Campostela. Han har fått mig att förstå hur viktigt det är att förstå naturens storslagenhet och sin egen inre mening. Jag hade klart hört talas om Jungfru Birgitta som tillsammans med sin man vandrat här för otaliga år sedan men då fastnade jag inte så för vandringen. Jag registrerade över den och fick mig en tankeställare men inte mer. Efter att jag  läst jag Pilgrimsresan visste jag bara att detta skall jag göra när jag blir pensionär. Nu vet jag att jag kanske aldrig blir det så därför har jag mera bråttom med vandringen. Men det är mitt mål att göra den. Sedan är jag övertygad om att jag kommer blir frisk – varför vet jag inte – jag bara vet.

TACK alla som ställer upp och hjälper mig!