Kort om mina senaste år.



söndag 30 december 2012

Gott Nytt År!

Jodå, nu är det bättre men jag är matt och det märks hur mycket ork jag tappat på vägen. Så nu är det äta ofta och lite och flera små promenader som gäller för att så snabbs som möjligt öka på och hämta tillbaka så mycket krafter det bara går. Nu längtar jag dessutom tillbaka till gymemt. Det var ett tag sedan jag hunnit eller orkat gå dit nu, men det kommer snart tillbaka. Får ta ett steg i taget.

Behandling av metasts nummer två är påbörjad och det är nu bara två gånger kvar av strålningen. Sedan tar det minst sex veckor, kanske åtta innan man vet hur det gått. Men jag är positiv inställd och bestämd på att det ska fungera. Inga tumörer ska överleva denna strålning. Man kan bara se en kletig röra, eller något som kan likna en inflammation om man skulle gå efter hur det ser ut nu. Så vi kommer tillbaka till en ny väntan, men jag hade klart inte väntat mig annat.

Men nu:

Ett Riktigt Gott Nytt År
med en önskan att vi 2013 hittar lösningen till cancerns död och ingen mera ska behöva drabbas av denna pest som fördärvar livet för så många i hela världen!

fredag 28 december 2012

God fortsättning!

Jaha, julafton förflöt lugnt och fridfullt och blev riktigt trivsam. Tyvärr blev inte juldagen lika bra. Både jag och  Emelie får med en minuts mellanrum klart för oss att vi båda har  maginfluensa. Det gick inte att skylla på för mycket grönkål eller annan felaktig mat. Det är/ var helt klart en äkta maginfluensa. I ett dygn ligger hon och jag och tycker synd om varandra och undrar när ska det sluta. Det är det värsta jag vet att ha denna åkoma och det blir inte bättre av att det känns som tarmarna vilket ögonblick som helst ska följa med upp.

Idag är första dagen vi kan vara annat än sängliggande. Men inte för längre stunder. Kan lova att det blivit en massa TV tittande för vår del, eller i alla fall slötittande på det ena efter det andra konstiga program. Men å andra sidan har vi somnat ifån en hel del bra program också.

Behandlingen igår fick ställas in. Både för att jag inte hade klarat av att ta mig dit och för smittorisken för andra patienter. Nu har jag fått tid en annan dag jag helst sluppit och bara velat vara klar på. Inte lönt längre att tänka hur jag velat ha det utan nu är det bara att gilla läget och göra det som måste göras. Samma tid som min sista behandling blir ska jag med min dotter till läkaren. Visst är hon stor nog att klara det själv, men det känns fortfarande bättre att vara med så inget blir glömt. Dessutom vill jag vara i Lund samtidigt.

Men det framför allt positiva har varit att få umgås så nära med Emelie. Vi konstaterade att detta var första gången i hennes liv vi två varit sjuka samtidigt. Mitt immun försvar har nog aldrig varit så dåligt som det är nu. Sen har jag inte kunnat gå ut med hunden så det har Marcus fått göra och gissa om hon längtar efter en långpromenad. Antagligen lika mycket som jag längtar efter att få röra på mig igen.

En annan fördel kan ju klart vara att vi inte hann äta en massa godsaker, fast å andra sidan har vi dem kvar och någon kommer ju äta dem i fortsättningen och jag gissar på att det blir vi själva.

lördag 22 december 2012

God Jul (igen)!

Så har jag avverkat hälften av behandlingarna och det börjar kännas i huvudet rejält. Jag är riktigt glad att där blir ett mellanrum nu med julhelgen i mellan. Trött som vanligt och därför slutar jag nu med att önska alla en riktigt God Jul!

torsdag 20 december 2012

tredje gången gilt, hoppas jag!

Imorgon ska ena tumören få sin sista stråle. Hoppas innerligt att den försvunnit nu. Den 27:e är det sen dags att ge sig på nummer två. Utspritt över hela julen.

Först fick jag veta att jag mest troligt inte skulle bli påverkad av behandlingen men det tycker jag inte stämmer, illamående, huvudvärk och tröttare är tre markanta symptom jag inte slapp. Tur då att det blir ett uppehåll. Men annars är det klart en kortare period och jag ska säkert klara det med som allt annat jag utsatts för.

onsdag 19 december 2012

Bra dagar, dåliga dagar!

Yes, fick nya tider utan tjafs idag, Tack för det. Fredag blir jag klar knappt en timme innan  min dotter kommer hem och den andra januari fick jag bästa möjliga tid. Egentligen enda tiden som jag kunde acceptera helt och hållet. Så nu ska jag först med min dotter på koloskopi, sedan blir det strålbehandling följt av läkarutlåtande. Det är min sista behandlingsdag och jag tror jag kommer få veta lite om hur jag svarat på strålningen. Efter det åker vi till Lund och tittar på basket och min son. Låter som en typiskt dag som kommer sluta med en rejäl huvudvärk. Men jag är så tacksam att jag fått nya tider och inga sura miner idag. Måste komma ihåg att alla kan ha en dålig dag och en bra dag. Är det första gången man träffar någon kan det vara svårt att avgöra vilket det är för denna någon. 

tisdag 18 december 2012

Konstig känsla!

Känns konstigt att vara under behandling i fjorton dagar och "bara" känna sig trött, lite lite illamående och något tungt huvud. Hoppas innerligt att det kommer hålla i sig under hela perioden och inte bli värre. Men man har sagt att levern är ett tåligt ställe att få strålning på och att det inte ska ge några nämnvädra biverkningar mer än trötthet som 50-90% av alla känner. Trött efter sista cellgiftet hoppas jag att det inte stämmer på mig, för då är risken att jag mest kommer sova. Det vill jag verkligen inte, inte sova bort mitt liv. Det känns så meningslöst!

måndag 17 december 2012

Resumé över mina cancerår.

Men först...
”Det finns fyra dagar varje år som jag inte under några omständigheter vill ha en tid på, vad det än gäller. Säger man den 2, 3, 4 eller 5 januari svarar jag per automatik: jag inte kan. Så har det varit de senaste tolv åren och så kommer det fortsätta att vara några år till.
När jag ringde till Strålbehandlingen i torsdags har man lagt in dagen den 2 januari som slutdag för min strålbehandling. Jag säger jag kan inte den dagen, i så fall får ni sätta en specifik tid som kanske kan fungera. Jag kan komma på julafton, jag kan komma på Nyårsafton, ja alla andra 361 dagar på året kan jag. Men inte dessa.
Mannen från stålbehandlingen jag pratade med säger att det ska säkert inte blir några problem. Det sa inte damen idag. Dessutom var det inlagt ett läkarbesök samma dag. Alltså två tider denna dag. Jag säger hon får lägga in en tid efter 16.00 som är tidigast på eftermiddagen, eller runt kl 10.00 eller kl 7 på morgonen. Hon kommer tillbaka med tiden 15.20 följt av läkarbesök. Jag säger, jag kan inte. Hon säger då får vi se på onsdag då. Ja, inget förändras för mig.
På fredag kommer min dotter från Barcelona, jag bad om att antingen få tid så jag är klar till kl 13.00 eller efter 14.00, vad sätter hon upp för tid. Jodå, helt rätt precis runt kl 13.00!!!
Min dotter har inga nycklar med sig. Hon sitter inte i sjön, hon kan vänta i 45 minuter var som helst, inga problem. Men jag bara undrar, jag har inte bett om att få dessa veckor. Det är sjukhuset som har sjabblat med mina bilder och vållat mig en massa extra besvär. Det har kostat Region Skåne en massa pengar, men inte ska jag väl dessutom behöva få en massa extra problem, förutom att jag verkligen vill träffa min dotter så snart hon kommer.
Jag blir ledsen, arg, besviken och undrar om man över huvud taget tänker på sina patienter som mänskliga individer med ett liv utanför cancern? ”
Jag har sammanfattat mina sista år som ”cancerpatient”. Hoppas jag kan ge hjälp till någon med min kunskap och lärdom jag fått under åren. Det är tufft att vara sjuk idag och samtidigt slåss för att bli frisk. Bästa sättet är att alltid försöka vara steget före och alltid ha en plan B, inom sig.
En resumé för er som inte följt mig från början:
Mitt liv kan beskrivas enkelt med åren före och efter sjukdom. Skiljelinjen är april 2009. Den månad och det år jag får besked på att jag har cancer. Ändtarmscancer med metastaser i lever och lunga, klassad i sista stadiet, stadiet IV kallar man det. Tiden innan var en glad och positiv tid när livet bara flöt på och det kändes bra. Jag befann mig mitt i livet vilket kullkastades på bara ett kort ögonblick i ett rum på kirurgen på Malmö Allmänna sjukhus. Både mitt sätt att vara, mitt sätt att se på livet och tillvaron är förändrats.  

Som hos många andra hade man kunnat upptäcka min cancer tidigare om man tagit mig på allvar. Det gjorde inte min dåvarande läkare. Min trötthet ansåg hon vara utbrändhet. Ett ord man lätt som läkare använder sig av när man inte kan hitta tydliga tecken på annan sjukdom. Jag är glad att man börjar mer och mer förstå att trötthet är ett symptom som är förknippat med sjukdom och bör undersökas. Hade man undersökt mig bättre vid första tillfället hade jag med största sannolikhet inte behövt annat än en liten operation för att efter den vara ”frisk” igen. Med andra ord borde jag varit friskförklarad idag. Nu gick ytterligare ett år till innan jag fick mer påtagliga tecken på att läkarens diagnos var fel.  Jag kom tillbaka efter dryga året och denna gång skickas remisser till diverse röntgen. Det tog dock ytterligare fyra månader innan jag fick tid. Vi är nu uppe i cirka ett och ett halvt år efter jag första gången söker läkare. När man såg mina röntgenbilder gick det snabbt. Så snabbt att jag idag inte kommer ihåg vad som riktigt hände. Från besked till operation till en ”inte” operation var en tid i förlamning. En period som är svår att beskriva och riktigt komma ihåg vad som verkligen hände eftersom jag samtidigt hade en mamma som dör i cancer. Med tre barn och en pappa som är förtvivlade över mitt besked är det inte utrymme att tycka synd om sig själv. Men antagligen blev det även min räddning. Jag var och är tvungen att tänka att detta är ett övergångskede, jag kommer bli frisk! Vad läkarna än säger kommer jag bli bra. Det har gått över förväntan hittills och jag är fortfarande helt bestämd - Jag ska besegra cancern i min kropp!
Idag har jag gjort fyra stora operationer (och några mindre ingrepp), fått fyra tuffa cellgiftsbehandlingar och en lång kur i cirka nio månader med en tablett som ska bromsa förloppet och gav mig tuffa biverkningar. Kropp och Knopp är oerhört slitna idag.

Min första sjukhusvistelse och operation var i Paris. En fantastisk världsledande professor inom lever kirurgi tog bort halva min lever och den bit som var kvar skrapade han bort två metastaser ifrån. Fyra månader efteråt är min lever hel igen, men oj vad rädd jag är om den och jag försöker verkligen behålla denna del så ”frisk” det bara går.  Detta är i februari 2011. Så lång tid tar det innan jag förstår att jag själv kan påverka min egen sjukdomsbild. Man har till detta datum vägrat mig operation i Sverige.
Innan jag åker till Paris får jag min andra cellgiftsbehandling för att man vill krympa tumörerna så mycket som möjligt. Det blir lättare att ta bort dem ju mindre de är. Fortfarande idag är min ”nya” leverbit fri från metastaser medan jag fått två nya i min ”gamla” del. Idag kan man inte se några spår av dem efter behandlingar men jag är klart livrädd för att de ska komma fram igen. Jag har svarat mycket bra på cellgifterna vid varje behandling, vilket jag ät riktigt tacksam för.

I augusti 2011 är det dags för min andra större operation. Nu tar man bort hela min ändtarm. Jag vet redan innan jag ska vakna upp från narkosen att om det blir operation kommer jag få ha en stomi för alltid. Det går inte att jag kan klara mig utan eftersom man tar bort slutmusklerna i ändtarmen. Det som var värre i samband med att man ska göra ingreppet är att man på röntgen befarar att det inte går att operera alls. Kanske har jag metastaser även på bukhinnan. Man gör först ett titthål och upptäcker att det ser hur fint ut som helst och man går vidare. Man kan till och med göra detta med titthålsoperation. Fördelen är klart att jag på detta vis kan återhämta mig snabbare. Förutom det stora, fula ärret jag hade fått annars. Kvällen innan operation ritar man ett stort, svart och tjockt streck på min mage efter hur det skulle se ut. Jag är klart oerhört tacksam när jag får beskedet. Först att man kan göra operationen (det var bara ärr som visade sig på röntgenskärmen, ärr från leveroperationen) och att det gått över all förväntan. Jag har tur med ingen spridning i lymfkörtlarna och slipper bli behandlad med cellgifter efteråt. Man pratar mera om vad man ska göra som nästa steg.

Operationen av huvudtumören går med andra ord bra men samtidigt går något snett med min vänstra njure. Den slutade fungera men det tog ett tag innan jag fick veta det. Efter ett antal månader (ett halvår)får jag beskedet från läkaren att något gick lite galet vid operationen men att min högra njure fungerar tillräckligt bra och det bör jag klara mig på. Och det har jag gjort ok hittills. Jag har så mycket annat att tänka på än ”små defekter”.
Nu ska jag göra denna historia kort för naturligtvis finns det ett antal kirurgbesök emellan mina behandlingar, både glada och mindre glada besök. Den tredje och sista operationen jag blev lovad i Lund blev istället utomlands. En operation blev till två. Det man innan pratat om att jag på en lunga har två metastaser visade sig nu att man funnit metastaser i båda lungorna och att det var så pass många i båda att det inte skulle gå att operera. De fanns tumörer i de flesta lober vilket gör att man inte kan ta bort dem med vanlig kirurgi. Man kan, men gör inte laserbehandling här i Sverige.

Jag får återigen söka mig utomlands. Denna gång till Freiburg. Här plockar man bort den ena efter den andra metastasen i lungorna med hjälp av laserteknik. Dock inte båda lungorna samtidigt varför jag klart får åka ner till Tyskland två gånger med fem veckors mellanrum. Detta blir gjort i februari respektive april 2012. I samband med att man gör första lungoperationen och man får svaren från mina borttagna metastaser upptäcker man att den ena är en huvudtumör till. Detta innebär att jag även har/haft lungcancer. Om jag inte gjort operationen (som man ansåg i Malmö) hade vi aldrig fått veta detta. Vad det lett till kan ingen veta idag men man kan lugnt säga att jag hade tur i oturen här.

Det är ännu för tidigt att veta helt säkert om man lyckats med den senaste lungresektionen. Men den första lungan ser fortfarande bra ut. Jag väntar besked om det ska ha lyckats även på den andra sidan.  Jag har hittills svarat väldigt bra på cellgifterna jag fått och det visade att jag inte skulle ha något annat än spår efter tänkbara tumörer.  Cellgiftsbehandlingarna var till och med så effektiva att det tog bort min huvudtumör helt och hållet från första början. Men om detta är en fördel eller nackdel i det långa loppet vet jag inte. Jag har dessutom reagerat så pass häftigt på ett cellgift med en kraftig allergichock och kan därför aldrig mera få just det cellgift. Det är en av riskerna med giftet att det inte har någon effekt alls, man blir i princip immun mot dem och det fyller inte sin funktion längre. I många andra länder än Sverige är man därför väldigt försiktig med att sätta in cellgifter. Det är mera som en sista utväg. Man kan aldrig förutse när det kan hända.

Det svåraste med denna sjukdom är trots allt väntan. I början var det outhärdligt, idag har jag lärt mig hantera den. Man får vänta på allt. Tid för läkarbesök, tid för behandling, tid för röntgen, tid för svar, tid för operation och all väntan däremellan. Ovisshet och väntan två gemensamma ord som tillsamman kan bli outhärdligt. Hur vi än ser det finns det inget vi kan göra åt det. Man säger att tid är det sista en cancerpatient har men likväl är väntan det vanligaste förekommande för oss. Rimmar dåligt men är ack så sant för de flesta av oss.
Jag har samtidigt under de senaste månader ändrat min kost helt och hållet och försöker hålla mig till ”anticancermat”. Det är inte lätt i vårt land att göra av olika anledningar. Kosten består framför allt av att ta bort allt mjöl, den mesta mjölk (endast ekologiskt ibland) och inget socker. Det är egentligen inte så svårt men det tar ett tag att lära sig vad man kan äta och inte äta. Det tar ett tag att hitta nya recept man gillar.

Vad jag lärt mig av dessa år är att ensam ändå kan vara stark, men ack så skönt det är att vara flera. Det gäller att hela tiden slåss för sina rättigheter och inte ge efter. Ifrågasätta allt som sägs och vara påläst. Söka information och använda sitt sunda förnuft. Inte lita på allt som sägs utan verkligen söka den sanna sanningen som gäller för en själv. Det är viktigt att vi alla känner till våra rättigheter och delar med oss av alla våra erfarenheter. Andra ska inte behöva gå igenom samma sak utan att känna stödet från vänner.
Nu är det dags att pröva på Strålbehandling, vilket blir helt nytt för mig. Mina två metastaser i levern ska bort. Hur detta går kommer tiden få utvisa nu.

lördag 15 december 2012

Sömn och åter sömn!

Har nog sovit som en stock i natt vilket var ett bra tag sedan sist. Anledningen vet jag inte för jag var nog inte mer trött när jag la mig igår än andra kvällar. I vilket fall vaknade jag med en huvudvärk som kändes som den berodde på att jag sovit tungt. Har fortfarande inte vaknat till ordentligt fast det snart är dags att lägga sig ingen. Men något konstigt känns det som i kroppen och det har nog varat ett tag nu. Det sticker i armar, händer och kroppen blir märklig nästan som jag inte känner det som min egen kropå längre. Antar det är biverkningar som kommer från cellgiftet fast det är ett bra tag sedan sist. Får se hur strålbehandlingen passar in i allt detta, men vad man säger var mina prover bra senast jag tog några så jag väntar väl bara ut tiden och ser vad som händer.

torsdag 13 december 2012

Julfriden förstörd!

Ja, det var en riktigt julklapp jag fick av sjukhuset. Jag ska tillbringa julen på strålrummet. Den 17,19 och 21 december ska min ena metastas få känna på strålen och den 27, 29 december och sista dagen den 2 januari blir det metastas nummer tvås tur. Med andra ord kommer sjukhuset bli mitt andra hem under julhelgen. Allt för att man missat att göra en ordentlig röntgen med en gång som om jag var den första patient i Malmö som ska behandla levern. Inget att göra något åt nu, bara att bita i det sura äpplet och se glad ut. Hoppas förstås att det verkligen blir en försenad julklapp med två borttagna metastaser som får vad de tål och aldrig mer visar sig igen. Då är det värt hela julfriden. 

onsdag 12 december 2012

Rörigt värre!

Rörigt, rörigt på röntgen. Inte kan väl jag vara deras första patient som ska strålas, tycker man. Men ingen visste riktigt vad jag skulle göra. det stod ju CT PET på ordningen och därefter en bild som man vill ha från strålningens sida. Röntgen sköterskorna försökte korta ner denna tid med att göra en sammanslagning som jag i och för sig tyckte var självklar från början. Så var det inte. Man skulle vänta på ett telefonmöte innan man kunde fortsätta och en massa konferenser hölls om vilket som var bäst. Kontrast eller inte kontrast, vätska att dricka eller inte, CT eller bara PET. Frågorna var många, men det kändes som det inte var något jag kunde göra något åt. Till slut lämna de mig att vila med insprutad sockerlösning och en timmes väntan. Beslutet blev att det räckte med PETen och en bild. Ingen kontrast eller CT och en mycket kortare tid på röntgenbritsen. "Strålfolket" kom med min lilla säng och så började man köra bilder på min lever.

Klart fick jag inte veta någon fortsättning. Antingen ringer de imorgon eller så får jag ringa men man tror att behandling kommer komma igång på måndag, men vi får väl se.

tisdag 11 december 2012

Inga nya tidern, ännu!

Inget nytt om nya tider idag. Antar jag får mera besked imorgon efter röntgen tiden, eller inte. Men jag får i alla fall veta om jag våf veta det eller inte. Knäppt, men mer och mer vanligt. Fick höra av min dotter att tydligen har Australien det lika jobbigt med tider, vårdplatser och annat. Hon är au pair just nu och hennes värdmamma är läkare och helt förtvivlad över det ena och det andra. Men det är en liten tröst för gemene man såklart.

måndag 10 december 2012

Onsdag - ny röntgentid!

Idag ringde en snäll sköterska mig och sa jag kan fått en tid på onsdag eftermiddag till ny röntgen. Först tar man de vanliga bilderna (som jag gjorde för några veckor sedan) och sedan kommer en från strålningen med min lilla bädd och då tar man ta en ny bild när jag är placerad i min lilla vagga. Nu, så här efteråt förstår jag att läkaren hade hoppats på att jag skulle fått tid tidigare till denna röntgen för han hade satt upp tid till strålning på onsdag. Nu vet jag inget förrän onsdag kväll. Mest troligt lär väl ingen behandling komma igång före jul även om han sa att han kanske trodde det skulle räcka med 3 dagars behandling. Men inte lönt att spekulera längre, jag kan inte påverka det. Man är inte snabb i Malmö och man har 1001 anledningar varenda gång man frågar om något. Det är bäst att välja sina strider och denna orkar jag inte ta, det får bli som det blir med tiden...

Fatta bara inte, men det är väl inte meningen, varför jag måste göra en helt ny CT PET röntgen igen om det bara är en bild som egentligen behövs??? Så sa sköterskan idag, eller så uttrycker man sig luddigt. Mannen från strålningen ska komma när allt annat var klart. Har då så mycket förändrats på denna korta tid när man samtidigt säger att tarmcancer metastaser inte är snabbväxande utan att jag lugnt kan vänta till efter jul med strålningen. Detta var mest en stilla undran, man hinner ju inte ställa alla frågor när man väl är på plats.

fredag 7 december 2012

Ett telefonsamtal!

Ja, så satte jag hjärtat i halsgropen igen efter ett telefon samtal där jag blir informerad att jag inte kommer få behandling när jag skulle och att jag måste göra en ny CT PET röntgen innan och ingen tid finns just nu till detta. Jag blir helt stum, såklart. Jag förstår knappt vad han säger. Ska man inte göra den tänkta strålningen eller vad är den nya tanken?
Inget av detta visste han men jag skulle antagligen inte hinna till onsdag. När jag undrar vad som hände med måndag var det hans tur att bli tyst. Sen säger han lite tyst, har du inte fått informationen? Nä, vilken? Att jag inte längre har någon tid på måndag??? Bra att jag vet det! Men haalllååå!!! Inte nu igen.

Min helg är förstörd, jag kommer klart bara vänta på måndag och oroa mig för allt möjligt och omöjligt som kan vara anledningen till varför.

Han lovar att läkaren ska ringa så snart han kan och det gör han tio minuter senare, tack o lov. Då visar det sig att en av elakheterna inte är tydlig när man drar åt spännet runt min mage för att hålla allt stilla vid strålningen. Den trycks ihop för mycket och tar upp ett för stort område.
Man vill se hur det ser ut med den andra röntgen när jag ligger fixerad. Behandlingen skall bli av, men det blir uppskjuten tills först och främst efter det finns tid till röntgen och sedan på strålbehandlingen. Kanske går det fort, kanske dröjer det. Man pratar återigen om att jag kanske bara behöver tre stråltillfällen, men återigen vet man inte. Kanske kan det bli innan jul, kanske inte.

Jaha, så var det med den saken. Man ska vara bra frisk för att vara sjuk för att hela tiden få knepiga besked. Man åker berg och dalbana med känslor hela tiden. Så nu är det tillbaka till denna evinnerliga väntan, väntan, väntan...

torsdag 6 december 2012

Strålbehandlingsoro!

Konstigt, men jag känner nästan mer oro inför att bli strålbehandlad än jag känt tidigare inför en operation. Rimligtvis borde det vara tvärtom men bara tanken på att bli strålad får det att kännas som om jag blir radioaktiv och kroppen inifrån blir förstörd. Jag vet att det inte är så men vad sunda förnuftet säger är en sak och vad man känner en helt annan. Jag bör vara glad istället att man gör allting för att jag ska kunna gå vidare och bli av med metastaserna. Själva tiden jag kommer tillbringa på sjukhuset är säkert inte mer än någon timme förutom på fredagen då jag ska träffa en läkare också. Jag tror det var så man sa, eller så är det sista fredagen. I vilket fall kommer själva behandlingen gå fort smärtfritt, säger man. Alltså inget att vara rädd för. 

tisdag 4 december 2012

Minne på topp!

Undrar hur alla med "dåligt" minne från sviter av samma symptom som mig egentligen klarar av att komma ihåg någonting. Tänker alltid efter varje jul att allt ska hamna i samma lådor vilket ju klart förenklar det till kommande jul att bara öppna några få lådor från vinden istället för alla hundra som finns där. Likväl, fast jag vet att jag gjorde det, saknar jag en hel del. Hur kan jag bara göra det? Om jag nu inte la ner det i lådorna med julsaker, var kan jag då ha gjort av dem? Inte vet jag, men jag är säker på att de kommer fram till sommaren. Då kommer jag lägga dem på ett jätte bra ställe, igen, som jag glömmer igen till  julen när jag behöver det igen. Lika spännande varje gång lådorna kommer fram för numera för jag vet aldrig vad jag kan hitta eller inte hitta. Borde kanske ha en låda med "sommarpynt"  där jag lägger eftersläntrare från julen. Jag lovar, jag hade full koll på allt förr...

måndag 3 december 2012

Nu är även jag tatuerad!

Så är jag nu hemkommen från en trevlig helg i glatt sällskap från Vetlanda, Ädelfors Kursgård med ett friskvårdsprogram jag varmt kan rekommendera. Vi blev så uppassade och trevligt bemötta med underbart bra mat.

Nu är det tillbaka till vardagen igen och halva dagen har spenderats på sjukhuset. Det är bestämt att jag kommer få behandling med 3 x 2. Alltså, jag har två små metastaser som sitter (såkklart :-( ) med avstånd från vartannat, vilket då gör att jag först ska få strålning på ena elakheten ena veckan med full dos måndag, onsdag och fredag. Veckan därpå blir det andra elakheten med behandling samma dagar fast veckan därpå. Så nu vet ni var jag kommer vara i två veckors tid framöver med början om en vecka. Sjukhuset är mitt andra hem.

Det mest positiva som jag kan få ut av detta är att man kommer använda Sveriges mest förnämsta strålbehandlingsmaskin och tanken är att det ska fungera som en "operation", dva. man utgår från att de ska försvinna helt. Nu ser jag fram mot att bli tumörfri. Denna gång för alltid, hoppas jag.

Har alltid sagt att jag aldrig, aldrig kommer tatuera mig. Varför skulle jag göra det. Pina mig själv i onödan och göra någon figur på min kropp som jag garanterat kommer ångra efter ett tag. Idag fick jag tre tatueringar!!! Nu har jag tre prickar som aldrig försvinner och jag kan skryta med att jag är tatuerad. Att de sedan är så små att man får leta efter dem med förstoringsglas behöver jag inte tillägga. Det är exakt samma sätt man gjort det på, haha...

torsdag 29 november 2012

Vetlanda nästa!

Ingen hund hemma. Hon är på "landet" med min pappa och har det bra eftersom jag ska vara borta över helgen, men oj vad det blir tyst och tråkigt här hemma. Vi saknar henne en massa, men det innebar att jag istället för att gå en promenad med henne för dels motion och dels frisk luft tog jag cykeln och cykla några mil. Då märks det hur dålig kondition jag egentligen har. Känns inte lika mycket när man går på gymmet och det har jag aldrig riktigt förstått skillnaden med. Men så är det. Det blir till att träna mer och mer effektivt med pumpträning och så om jag verkligen vill komma upp i min vanliga kondition, men jag tror jag nöjer med att ta det lite i taget. Så nu bär det av till Vetlanda och det ska bli spännande.

onsdag 28 november 2012

Kul med arbete!

Jag hade nästan glömt bort hur kul det verkligen är att arbeta. Den sista tiden har jag tagit på mig en del uppgifter och så kul det är att få göra något vettigt om dagarna. Men jag förstår verkligen varför man ska arbetsträna. Huvudet ska hänga med i alla svängarna och det gör de nog hyfsat bra i alla fall men det tar ett bra tag längre tid att få saker gjort idag än tiden innan. I alla fall känns det som jag behöver semester och det kommer jag nog få några dagar fredag till söndag när jag ska åka på Friskvårdskurs men sedan längtar jag efter att fortsätta och träna mer och mer för varje dag och se hur mycket jag klarar och orkar med. Är rädd för att det inte blir så mycket men då är det skönt att det inte är helt tidsbestämda uppgifter jag gör just nu. Stressad av mig själv och prestationsångesten som kommer, varför måste man vara så duktig inför sig själv. Det räcker med att bara vara.

söndag 25 november 2012

Fusk eller inte?

Vet inte vad som hände men när jag motionerar och anstränger mig för mycket får jag en huvudvärk som är svår att göra något åt. Det är inte som jag är trött och behöver sova men jag kan inte "röra eller göra" för mycket. Det är andra eller tredje gången detta händer och jag vet inte om det blir bättre av att jag håller mig lugn. Jag menar eftersom man ska röra sig varje dag och det är alltid min målsättning.

Nu har jag hållt mig hyfsad stilla och det känns som det är på väg att försvinna helt. Men jag fick ställa in träningspasset på gymmet idag vilket gör att jag får skuldkänslor. Hur jag än vänder på det är det fel. Får ta en långpromenad imorgon och testa. Om jag frågar varför det händer får jag till svar att jag ska ta det lugnt men psykiskt mår jag ändå bättre av att kunna ta i, svårt att hitta ett mellanläge. Det känns som jag fuskar om jag gör det en dag.

torsdag 22 november 2012

Tid för Strålbehandling!

Idag kom kallelse till strålbehandlingen. Systersamtal den 3 december, CT på strålbehandlingen görs direkt efteråt och behandlingsstart den 10 december. Så då har man i alla fall sagt ja till att gå vidare och det är positivt. Har läst på om strålning men har en hel del frågor klart som får vänta till jag kommer till systern. Glad att det kan bli gjort innan jul, men kan tänka mig att jag kommer känna mig som en urlakad trasa till denna julen också. Överallt där man läser om strålning står det att motion är en bra medicin mot biverkningarna, antar därför att det är bäst att ta i och satsa lite mera under dagarna fram till behandling för att ha en del i reserv. Kan tänka mig att orken kan tryta annars.

I natt har jag legat och läst mer än halva natten. Detta kan verkas slött och likgiltigt men för mig är det stort. Min hjärna har kunnat koncentrera sig på en hel bok i ett streck. Kommer inte ihåg när det inträffade sist. Det var inte bara boken som var bra, det var jag som var fokuserad och hjärnan kunde ta till sig vad jag läste, det var inte bara ord på papper. Känns positivt just nu och då får man ta till sig det, för bakslagen kommer men just nu är det bra. 

onsdag 21 november 2012

Nästbästa får duga så länge.

Nu har det gått ett dygn och mina tankar är ljusare idag. Tänker att om man inte kan bli bäst kanske nästbäst får duga. Men jag kan ju alltid fortsätta att komma det där steget vidare för att bli allra bäst. Man ska ju sikta mot stjärnorna och det är det jag gör. Tror fortfarande att det är det som gör att jag klarar av att hantera "mig själv" att hela tiden fortsätta och fortsätta att tänka att en dag ska dessa förfärliga metastaser försvinna. Innerst inne finns det fortfarande i bakhuvudet det som Kjell Broberg skriver om i sin blogg att om man bara får bortopererat alla tumörer i kroppen kommer de till slut försvinna från ca fem år efter modertumören är borta. Och hur det än är har jag nu läst mig till att man genom strålbehandling kan "bota" i 50% av fallen, men om det är sant eller inte vet jag inte förrän jag fått prata med dem på strålavdelningen. Så idag känns det bättre.

tisdag 20 november 2012

Strålbehandling nästa?

Så har då läkarbesöket varit och jag går ifrån med relativt positiva tankar. Jag vet jag ska vara tacksam och att det låter bra. Inget i bukhinnan, detta är numera avskrivet. Ingen metastas här. Lungorna, båda ser just nu bra ut även om han lär mig meddela att han ändå anser lungorna som områden som det när som kan visa ny metastas. Det är snarare frågan om när inte om. Jag vill klart hellre se det som om och inte när. Men det två små rackarna i levern är nu tillbaka. Inte lika stora som de var när jag fick besked på dem först men tillräckligt stora för att visa sig. Som det ser ut just nu är det dem enda metastaser som finns synliga i kroppen  just nu. Jag hade hoppats på att de var borta de också, men så blev det inte.

Förfrågan är nu skickad om de går att göra något åt levern med strålbehandling. Strålbehandling har jag inte gjort tidigare. Det kan bli en ny upplevelse som jag absolut inte ser fram mot. Har varit glad över att hittills slippa eftersom jag hört en hel del negativt om det och framför allt om bestående men efteråt. Men valet är bara cellgift och jag hoppas klart att det kan bli av och att man säger ja till det. Läkaren anser det befogat, och det menas antar jag att han anser att jag kan leva ett par år extra om man lyckas. Nu är det således ny väntan som gäller om man kan behandla mig eller inte. Sen återstår det bara cellgift som jag hatar över allt annat. Nu tid till läkare först nästa år, vilket känns avlägset med februari nu när vi är i november. Just nu känns det tomt i hela mig, men jag är säker på att jag kommer hitta mer positivt inom mig imorgon. Nu blir det ny väntan och hopp om att cellgift ska kunna hjälpa mig. När ska detta ta slut? Men det är, numera ett kroniskt tillstånd hos mig antar jag. Men det positiva är ändå att läkaren tror jag ska kunna gå tillbaka och arbeta även om det dröjer ett tag till.

måndag 19 november 2012

Idag mår jag bra...

Imorgon är det tid att träffa min nya läkare för andra gången. Hoppas det kommer kännas lika bra efter besöket som det gjorde första gången, men framför allt hoppas jag klart att allt ska vara bra och inget cellgift. Säger han det vet jag inte om jag kommer gå med på det. Känner att jag inte hämtat mig från förra omgången och som jag skrivit tidigare; mycket hellre operation (fast jag hatar allt med det) än gifterna. Har fördrivit dagen med en massa aktiviteter för att slippa tänka så mycket på morgondagen men det är positivt också för det sätter ändå igång positiva vibrationer inom mig. Nu är det bara att vänta på kl 14.30 imorgon. Idag mår jag bra, hoppas läkaren säger samma sak...

lördag 17 november 2012

Sömnproblem eller bara nervös?

Nu blir jag snart helt galen. När jag går och lägger mig på kvällen är jag så trött att jag inte orkar läsa knappt. Jag släcker lampan och är helt klarvaken, tänder lampan igen, klarar inta av att se något mera för att läsa och släcker igen. Sen sover jag halva förmiddagen och är så trött vid åtta tiden igen att jag bara vill sova. Man kan ju tänka sig en ond cirkel men jag har försökt sätta klockan på åtta, gå upp och sen lägga mig tidigare. Det funkar inte heller. Men jag tror mig komma ihåg att jag haft en likadan period förra gången när det var ett längre uppehåll med cellgifterna. Det är svårt att hitta tillbaka till den vanliga rytmen. Jag får vänta och se vad som händer och vad jag får för besked på tisdag. Kanske är det så enkelt som att jag i det undermedvetna är nervös inför svaret från läkaren?

torsdag 15 november 2012

"Anticancer-boken" igen!

Har börjat så smått och läsa om "Anticancer-boken". Lustigt hur man uppfattar en bok andra gången man läser den. Känns som det är en helt ny bok denna gången. Antagligen för att jag tar till mig informationen på ett nytt sett när jag redan vet på ett ungefär vad där ska stå. Då kan man undra varför jag är tokig nog att läsa den igen med bara ett några månader emellan. Men svaret är att jag vill veta mera, lära mig mera och framför allt förstå allting. Sätta ihop allt i ett samband som gör att allting blir solklart utifrån hur jag ser på min verklighet. Jag har lärt mig hur bra jag mår av att äta "rätt" mat. Det känns bra, men jag vill förstå allt han skrivit om hur allt runt cancern fungerar. Det var sockermolekylen som satte igång min nyfikenhet igen och fick mig till att börja om med boken. Det var så jag upptäckte att jag tar till mig nya upptäckter igen. Trodde ändå att jag hade bra koll men man kan alltid lära sig mera och mera. 

onsdag 14 november 2012

Sockermolekyl!

Tänk vad jag inte har vetat tidigare!
När jag var på röntgen i måndags och fick min sockermolekyl i mig kunde jag inte låta bli att fråga vad den egentligen innehåller och hur mycket socker jag får i mig. Svaret var i och för sig mycket lite och att det är konstgjort socker men att molekylen även innehåller fluor kom som en ordentlig överraskning. Lite chockartat kan jag säga. Socker och fluor i samma blandning! Båda farliga för kroppen. Fluoret kan påverka hjärnan mycket negativt och socker är beroendeframkallande. Dessa två ingredienser har man satt samman i en enda blandning och sprutar in i oss cancerpatienter (ja, även andra)! Hur mycket elände ska vi inte stå ut med?

måndag 12 november 2012

D- vitamin kur!

Så nu är det bara att vänta på svar.

Numera kommer det ut den ena efter den andra informationen om hur viktigt det är med D-vitaminerna. Mycket mer än man trott innan och det kan vara svårt för oss häruppe i Norden att få tillräckligt med den varan. På sommaren räcker det med 20 minuter i solen, men med den varan blir det lite av på vintern. Sen är solen inte lika stark så vi får nog dubblera tiden om det ska komma tillnärmelsevis i närheten av sommarstrålarna. Kanske denna läsning från Illustredad Vetenskap är tillförlitlig: http://illvet.se/manniskan/sjukdom-behandling/vitamin-d-ar-nyckeln-till-kroppens-forsvar i vilket fall kan det inte skada att ta lite extra vitaminer nu när vi snart är mitt i förkylningstiderna.


söndag 11 november 2012

Röntgendags!

Kommer precis hem från en underbar promenad i Bokskogen, men oj så trött man blir från all den härliga skogsluften. Känns som man fått en hel vitaminspruta med näring som samtidigt gör att man vill sova en frisk härlig powernap och vakna upp med all energi i världen. Tänk vad en promenad och frisk härlig luft kan göra mot oss.

Imorgon är det redan dags för röntgen.Tankarna maler klart redan på allt vad det kan visa och inte visa. Men det spelar ingen roll med morgondagen besked får jag först den 20. Även om tiden dit verkar lång idag vet jag att det kommer gå snabbt, för lika mycket som jag vill få svar är jag klart rädd för svaret. Så det är bäst att hålla sig kall till närmaste framtiden just nu. 

fredag 9 november 2012

Allvetare, eller?

Sitter framför datorn och försöker få allt klart till mina ansökningar. Det tar sitt tag och den blir en massa namnundersökningar och kopior. Men det ska säkert ordnar sig. Klart tröttande med alla papper som ska beställas till höger och vänster. Alla vill ha olika intyg eller bekräftelser så det gäller att läsa ordentligt. Tänk så mycket man får lära sig när man är sjuk inom alla möjliga och omöjliga områden. Kanske kan man kalla oss för allvetare till slut.

onsdag 7 november 2012

Kurator - Läkare = Du själv

Jag borde inte vara förvånad men blir det ändå. Nu har jag gått på sjukhuset så pass länge att jag tror mig veta alla skillnader som kommit under de senaste åren. Var hos kuratorn idag och vet ni vad. Numera skriver de inte på ansökningar som vi gör där man från föreningarna vill ha kurators godkännande att man söker. Nähä, då förvägras vi även den hjälpen. Och ja, jag är återigen förbluffad, fast jag trodde jag hört det mesta nu.

När jag frågar vem jag då ska vända mig till så säger hon läkaren. Han kan skriva på mina papper. Men hallå, hallå... Trodde det var dem som var de mest utsatta i denna vansinnes karusell vi numera har inom sjukvården. Jag tror inte det är sant. Återigen får jag agera på eget håll och försöka få tag på rätt personer som kan hjälpa mig hur jag går vidare, för detta tror jag inte kan vara möjligt i det långa loppet. Det är nog bara att börja dra igång cirkusen med vad är kurators område och vad är läkarens. Mig veterligen har det ända tills nu varit kuratorns roll att hjälpa oss att söka bidrag och underlätta det allmänna tillståndet för oss. Frågade även om hon visste var jag kunde börja undersöka om man kan få hjälp till en fläkt på toaletten och se det trodde hon inte alls på, kanske kanske men jag skulle räkna med ett nej. Men jag får själv gå vidare med det. Inte belasta henne med mina problem. Det är då risk att hon blir utarbetad och inte hinner med. Är det då någon som vet vad de SKA göra numer?

När ska detta ta slut. Jag lovar återigen, det är en heltids sysselsättning att vara sjukskriven (och dessutom försöka få ekonomin att gå ihop).


tisdag 6 november 2012

Märklig biverkan!

Vissa biverkningar av cytostatika är bra märkliga. Ibland får jag en molande, knepig känsla i båda armarna som gör att jag måste sträcka på armarna för att det ska kännas bättre. Kommer oftast på kvällen och helst när jag ligger och läser en bok. Störigt och irriterande. Men är det inte värre än så, kan jag leva med det. Vet att det aldrig försvann sist fast uppehållet var närmare ett år med giftet.

måndag 5 november 2012

Ont av metastas?

En vecka kvar till röntgen och två till besked. Ett besked jag inte är säker på att jag vill ha. Är redan nervös. Innan min andra lungoperation i Freiburg hade jag ont på ett ställe i ryggen. Min förra läkare sa att jag inte kunde ha ont av en metastas här, men i Freiburg sa man att det var från en metastas som satt rätt så lång in i lungan och att den kunde kännas. Idag har jag ont på samma ställe. Det har annars varit borta ett ta. Försöker ändå övertyga mig själv om att det kommer från innan och att det beror på att det inte är riktigt läkt ännu. Hade jag inte känt av den tror jag inte heller att jag varit så nervös. Vi får se, svaret kan ju bli från allt eller inget och inget är det svar jag ska förvänta mig.

lördag 3 november 2012

Rosa Bandet

Föreningen LevaLivet.com fick ju också en logga i fönstret efter att vi skänkt över 15000 skr till cancerfonden. Eller till Rosa Bandet galan som den heter. När man satt i publiken gick inte detta att se. Vi inom LevaLivet var så flitiga och under en kort tid fick vi gjort närmare 600 armband och sålde. Pengarna skänkte vi under galan, så duktiga vi varit. Man fick inte se allt som visades i TV, långt ifrån. det var nästan bara de starka reportagen som visades och dem var jobbiga. Tror inte det fanns en enda som inte fällde en tår i hela lokalen. Alla har sin historia bakom sig och alla är (nästan) lika jobbiga att lyssna på. Man blir lika berörd av alla. Vi måste utrota denna förfärliga sjukdom för gott. Vi får hoppas att våra pengar kommer forskningen till gagn så de hittar den sanna länken för friskhet för alla.

Upp till kamp! Friskhet för alla!

fredag 2 november 2012

Röntgentid och läkare

Hemma igen efter en trevlig tripp i Stockholm. Alltid trevligt att vara där och extra plus att träffa Emelie där. Våra tider stämde med en kvart när. Hon landar på  Arlanda och jag på Centralstationen och så sammanstrålar vi med en kvart när, det är fantastiskt med alla fortskaffningsmedel vad har numera.

Väl hemma har tiden kommit från läkaren. Och nu när jag tittar en gång till på tiden på röntgen så stämmer det med att det är den 12 men i vanlig ordning numera har jag tittat på oktober månad där den 12 är en fredag. Tittar man på rätt månad är det en måndag och tid till läkare tisdagen därpå alltså den 20. Det kan jag inte klaga på. 

tisdag 30 oktober 2012

Stockholm imorgon!

Önskar jag hade haft pengar och kunnat åka till Australien med mina andra två barn. Nu är det förfärligt längesedan jag träffa dotter nummer två men hon är så saknad och det känns svårt att inte kunna vara på plats när hon har det lite jobbigt. Det tar ju nästan två dagar att flyga dit. Men så stolt jag blir när jag hör att hon klarar att hantera de mest besynnerliga omständigheter. Hon kommer hem tio år äldre (mentalt). Det är tur det finns skype, facebook och alla andra tekniska möjligheter för att få prata med varandra. Men klart utan dem hade jag ju inte vetat vad som händer och kunnat inbilla mig att allt bara är solsken hela tiden. Men så fungerar klart inte verkliga livet. Snart är det bara tre månader, sen har vi henne hemma. I alla fall för en tid.

Imorgon bitti tar jag tåget till Stockholm och möter upp med dotter nummer ett där. Vi ska gå på Cancergalan tillsammans. Jag fick biljetter dit och det ska bli så kul att gå med en dotter. Så kan vi göra lite snabb besök lite varstans i vår kära huvudstad både på onsdag och torsdag. En tripp på knappt två dagar men småvisiter kan ofta kännas långa. Hemma igen sent torsdag kväll. Spännande, spännande!

Ingen läkartid, men som sagt, det är tidigt fortfarande.

måndag 29 oktober 2012

Ny röntgentid, Redan!

Första riktigt, riktiga höstdagen idag. Regn och blåst och bara kallt och ruggigt. Önskar jag hade en öppen spis jag kunde värma mig framför men det får bli en mysig filt och engelska mystofflorna som värmer istället.

Fick tid till ny röntgen nu. Fredagen den 12 november blir det ny PET röntgen. Tid till läkare har jag inte fått ännu, men den hoppas jag snart kommer. Annars blir det att slänga sig på telefonen igen. Men en vecka efter har han lovat, även om det inte min läkare som sätter upp min tid. det vet jag. Blev både förvånad över att få beskedet så här snabbt och att det är en dag innan den vecka vi sagt. Nu spelar det inte så stor roll med en eller två dagar fram eller tillbaka. Men det känns så snart. Det känns nästan som det var igår jag var där och att tidsfristen snart är ute. Jag vill inte få mer cellgift. Jag vill att alla tumörer ska vara borta och det är så jag tänker mig att beskedet ska bli. Sen finns där klart ett litet, litet orosmoln som jag hoppas min läkare kommer blåsa bort så vi kan gå vidare utan operation eller andra konstigheter. Känner jag behöver mera tid och lugn och ro.

fredag 26 oktober 2012

Hostar och hostar.

Hela dagarna igenom har jag små hosta och är irriterad i luftrören. Så trött på det men antar att det är för att lungorna inte läckt klart ännu. Känns som evigheter sedan operationerna men det är ju bara sju månader sedan så jag antar det kan ta längre tid. Vissa dagar bra, vissa dagar irriterande jobbiga med en massa skrövs som vill upp. Försvinner under natten för att sedan successivt komma tillbaka under dagen. Känns som det kommer stanna kvar ett bra tag till.
Nåväl, annars känns det ju bättre för var dag. Värsta cellgiftströttheten börjar försvinna och ersättas av ett mellanstadium med en mera "normal" trötthet. Så visst känns det som allt skulle gå åt rätt håll, även om det tar tid.Så länge det går åt rätt håll för det ta den tid det tar!

torsdag 25 oktober 2012

Emporia!

Så har du det största shoppingcentrat öppnat i Malmö med tjusig invigning idag. Och klart jag var där. Jag och ett antal tusentals till. Tyvärr hade man inte riktig koll på kön in så det var lite virrigt men de flesta som var där var positiva och såg det speciella med det hela. För inte står man i kö för det är roligt. Det jag undrade mest över i kön var hur man kan ta en stor barnvagn med sig och sen köra in i allas ben så fort tillfälle bjöds. Själv blev jag påkörd ett tiotal gånger, de flesta av en och samma mamma. Till slut vände jag mig om och sa snällt att det känns varje gång. Hon bara blängde på mig, var allmänt sur och tyckte jag skulle lämna plats för henne att komma förbi. Men varför skulle jag? Vi var där på lika villkor (ungefär). Att hon missat att man släppte in alla med barnvagn en annan väg och att hon då sluppit kön, fick hon själv ta reda på. Men en massa andra trevliga fanns i kön. Nu skulle jag lagt upp en bild på det tjusiga huset, men där finns tusentals till som redan gjort, ni får titta på dem. Glömde kameran hemma och min mobil tar inte så bra bilder.

En stor anledning till att jag åkte idag var för Appel store ska öppna som andra affär i Sverige på just Emporia och jag ska köpa en ny ipod, efter att min förra blivit stulen. Har sett ut en som skulle komma ut i affärerna just idag. Och vad får jag veta om detta. Jo, just Appel ville inte ha samma invigning som de andra affärerna utan ska ha en egen om några veckor så tji får jag. Ingen Ipod idag inte.
Ok, då tar vi nästa affär jag vill in på. Mango! Min favorit affär. Ni har säkert redan gissat att inte heller denna har öppnat. Så var det. Den öppnar inom kort står på deras skyltfönster. Så var det med det. Men Akademibokhandeln hade öppet och den kan jag ju aldrig motstå så jag kom hem med en ny bok i alla fall (som vanligt). Skor och böcker är min svaghet så visst hittade jag även ett par till mig nu inför den kommande vintern. För fy, vad kallt det blivit idag här i Malmö.

onsdag 24 oktober 2012

Träna, träna och träna!

Tränat, tränat och tränat idag. När jag vakande i morse trodde jag inte ben eller armar skulle klara av att ens ta sig till träningslokalen. Det gjorde att jag fick vänta ett tag innan jag verkligen bestämde mig för att om jag inte orkar kan jag ju alltid avbryta passet. Konstigt att vissa dagar finns inte krafterna alls i mig och vissa dagar känns det som jag har all världens energi. Gäller att ta till vara på energidagarna och få uträttat så mycket som bara går. Sen är de de andra dagarna som man får vara nöjd med att de är halvfart. Men nu har jag ett träningskort som jag kan gå när jag vill på. Innan var det bara till innan kl 15.00 måndag till fredag. Idag ändrade vi det vilket gör att jag kan gå när som. Jag hade tre månader till godo från innan. När jag blev opererad och inte kunde gå alls längre. Han var vänlig nog och lät mig få det till godo i form av att jag kunde gå när som. Hellre det än att han la på tre månader som han först ville för nu kan jag gå även på helgerna, vilket jag ibland känner att jag vill. Valfriheten är mera värd, för jag. Fast klart lugnare en vardag innan klockan blivit tre såklart.

tisdag 23 oktober 2012

Till syvende och sist är vi alla lika.

Så kom jag tillbaka igen till samma vårdcentral och fick vänta en halvtimme på att komma till. Men jag är ju sjukskriven och har massor av tid!  Väl omhändertagen av annan sköterska än gårdagen tar det inte många minuter innan jag är klar. Tyvärr har jag fortfarande ont efter sticket från igår som jag är säker på var fel. Men det går säkert över. Jag är mera rädd om power porten än att det gör ont. Vill inte behöva byta den igen. Ända ursäkt från att gårdagens sköterska inte klarade av det var att hon var bara van vid port a cathar men att det borde vara samma sak. Uppenbarligen är det ju inte det. Sköterskan från idag var tvungen att ge sig av igår med snabb varsel och det kan jag klart förstå, men det hade nog varit bättre att avboka mitt besök om man inte vet med sig att man verkligen klarar av att sticka i power portar. Men nu är det gjort och känslan av att man inte har något att säga till om sitter kvar i mig även om jag nu försöker tänka framåt och glömma denna erfarenhet med (fyra veckor till nästa gång). Tänk vad vi ska gå igenom. Till syvende och sist är vi alla lika. Heparinet får jag ringa sjukhuset och be att de skriver ett nytt till mig så jag kan ta med det nästa gång, som tur är har de alltid reserv på vårdcentralen. 

måndag 22 oktober 2012

Heparin till salu?

Ibland undrar jag. Var på apoteket för att hämta ut heparin då det behövs när man ska göra ren min power port. Har inte märkt att receptet är gammalt och när hon säger att allt är uttaget blir jag ett levande frågetecken. Det står ju att man kan hämta ut det fyra gånger och jag har bara gjort det en gång. I klartext står det tre gånger kvar. Då visar det sig att receptet är 10 dagar för gammalt. Jamen, säger jag. Jag är precis på väg till sjuksköterskan som väntar på det nu. Ja, det tar hon ingen hänsyn till, receptet är gammalt. Jag känner mig som om jag vore någon missbrukare. Vilken sort vet jag inte eftersom jag inte tror det kan hända så mycket med en dos heparin. Inte kan hon ringa heller och kolla så det är ok, även om det är till en öppen avdelning med fullt av sköterskor som direkt kunnat säga jag, det går bra. De är ju dem som skickar mig till en vårdcentral för att slippa ha mig springandes på avdelningen. Det är lättare att någon annan tar hand om mig. Vilket jag kan lova att så inte var fallet idag. Väl hos sköterskan visade det sig att den ordinarie som brukar hjälpa mig inte var där för stunden utan man satt in en vikarie. Tror aldrig hon tidigare gjort rent en power port, möjligen en port a cath. Alltså misshandlade hon först mig och när jag sa att det fick vara bra, det kan inte vara rätt som hon sticker, slutade hon. Det har aldrig känts så fel förr.Inte fick jag vänta på att den ordinarie kom tillbaka heller, varför förstod jag aldrig. Jag måste komma tillbaka imorgon!!! Jag tittade nog lite skumt på henne för då sa hon bara, för du jobbar väl inte? Och? vad har det med saken att göra? Det var inte jag som gjorde något fel, det var inte jag som inte kunde vänta. Jag har bokat tid, alltså bör jag bli omhändertagen NU. Då fick jag den här känslan jag fått för av sköterskor. Jag finns där bara för att man ska kunna tjäna pengar på mig inte att de är där för att hjälpa mig för att jag är sjuk eller behöver annan hjälp. Så, halva dagen bortkastad med inget uträttat och ny tur med exakt samma ärende ska genomföras imorgon. Hoppas på bättre tur då.

söndag 21 oktober 2012

Bort-hemska tankarna, spöka för någon annan

Söndag idag och vi går in i vecka 43 imorgon. Fortfarande ingen kallelse till röntgen vecka 46, men ibland skriver de visst inte något nytt förrän det blivit ny månad. Vi får se. Vet inte varför jag har känslan av att jag kommer få efterlysa denna också, men än är det rent för tidigt. Så var vi där igen. Jag skulle inte tänka på det, men kan inte låta bli att räkna veckorna. Eftersom jag börjat träna börjar jag klart känna en massa konstigheter i bålen med. Inbillar mig att allt hänger samman, men ibland poppar klart en liten tanke upp att det kan vara levern som spökar ändå- men fy, bort med de hemska tankarna. Halva tiden gått- halva tiden kvar. Ska säkert bli bra det här. 

fredag 19 oktober 2012

En oväntad vänskap

En mysig kväll med god mat och underbar film. Vi var och såg en oväntad vänskap. Verkligen, verkligen värd att se. Helt sagolik och går inte att beskriva. Har ni inte sett den, gör det. Har nog aldrig sett en fransk film förr utan att märka att den är fransk!! Det lovar jag att man inte gör med denna. Konstigt att man värderar filmer på det sättet, men det kommer göra mig mer lyhörd för att se flera. Men att den sen bygger på en sann historia gör bara filmen ännu bättre.

torsdag 18 oktober 2012

För mycket!

Vissa dagar blir det bara för mycket. Det positiva nu är att jag börjar känna att jag kan hantera det mycket bättre nu. Har en lång bit kvar naturligtvis, men hjärnan hänger med och orkar mer och mer för varje dag. Det är drygt fyra veckor sen sista cellgiftsbehandlingen men min förra läkare sa att detta inte skulle påverka mig lika mycket. Det tyckte jag nog under tiden men kanske man hämtar sig snabbare. Hoppas det för jag vill verkligen komma igång ordentligt nu. 

onsdag 17 oktober 2012

Cancergalan

Jag har fortsatt sova men nu beror sömnen på både trötthet och att jag inte kan somna när jag går och lägger mig. Det blir en ond cirkel. Hittar säkert snart rätt på det.
Har passat på att träna en del men det känns fortfarande lite overkligt och gör kroppen trött såklart. Men det blir snabbt bättre och bättre för var gång. Huvudsaken är att jag kan träna. Ibland dyker fula tankar upp som att det kanske inte blir långvarigt. Får inte tänka så men jag hade nog varit omänsklig annars.

Nu är det bestämt att jag åker på Cancergalan den 31 oktober i Stockholm. Möter upp med min Barcelonatjej på förmiddagen och så kan vi se om vi kan njuta lite av vår vackra huvudstad. Ska bli superkul och fantastiskt att jag kan planera så pass långt i förväg nu. Det var ett bra tag sedan.

Veckorna går och idag kom jag på att jag glömt beställa tid till vårdcentralen för att spola min power port. Skulle egentligen gjorts idag men nu får det bli på måndag. Det ska säkert var ok. Vill verkligen vårda den med tanke på vad som hände med den förra. Får hålla bättre koll till nästa gång den ska spolas. Var fjärde vecka är det dags. samtidigt som jag skriver detta väller en riktigt obehaglig känsla över mig som påminner om dagarna då man får cellgift, fy. Får ändra fokus och koncentrera mig på att göra våra trevliga rosa bandet istället.

måndag 15 oktober 2012

Allt eller inget!

Ibland händer inget och ibland allt på en gång. Ladies night kvällen var super trevlig liksom nästa kväll i goda vänners sällskap. Det jobbiga var att jag anmält mig till en kurs som var mellan 10-17 både lördag och söndag. Jag fick sätta klockan för att komma upp. Klart jag var super trött på söndag kväll och idag har jag försökt hämta mig, men det lär ta några dagar. Nu ska jag inte klaga för jag har haft det riktigt, riktigt kul men som sagt trött var ordet. Denna gång inte cellgiftstrött och det är en himla stor skillnad på.

Kom ändå så långt idag att jag efter att hoppat runt lite på olika gym för att testa vilket som är bäst, gick jag tillbaka till det jag alltid tränade på innan. Träningsverket. Både för det ligger nära, är bra pris, bra personal, inga konstigheter eller extra tillägg och bra lokaler. Tänkte egentligen att det skulle bli Sportlife men det har medlemsavgifter och en massa andra konstigheter med priser och så vet inte den ena vad den andra säger, det blev för rörigt för min del. Det var nog bättre på den tiden de var lifestyle och inte sportlife. Inget ställe jag kommer rekommendera i framtiden i alla fall. Blir man inte bra bemött, vill man klart inte fortsätta där. Sen var det så bökigt om jag skulle frysa kortet om det blir så att jag inom ett år ska opereras och så. På Träningsverket är det bara att visa intyg så fryser de det så länge man inte kan träna. Stor skillnad på det  med. Men nu är det gjort . Jag löste det billigaste med träning mellan 5-15 som en annan pensionär, men om det blir så att jag ångrar mig kan jag uppgradera mitt kort, bra tyckte jag och slog till med en gång. Så nu ska här tränas...

fredag 12 oktober 2012

Ladies night!

Hela kvällen blir det Ladies night. Ser riktigt fram mot en helkväll med god middag och bra föreställning i Malmö Arenan. Det brukar den vara och vi är massor med tjejer så det kan inte bli annat än bra.
Det är kvällar som dessa som förgyller vår tillvaro och man glömmer nästan helt bort alla andra tråkigheter kring livet. Kul, kul... 

torsdag 11 oktober 2012

Positiv energi!

Ljuvligt väder att ta en långpromenad i, måste vara läkande för själen. Bara att gå efter havet som låg helt stilla och klart i en av de vackraste blåa färger jag sett. Tänk vad mycket det gör en dag när solen lyser på oss. Redan mitten av oktober och vi har både varmt och underbart väder så priviligerade vi är denna höst. Ja, förutom våra väntande veckor då, men de förtränger jag när det är fint väder i alla fall och försöker få mer ljusa tankar än innan. Gäller att ha en massa positiv energi i sig inför vinterns mörka tid när vi bara ser solen några timmar mitt på dagen.

onsdag 10 oktober 2012

Kanske, kanske inte...

Nu ska ny remiss vara ordnad till kurator. Jag förstår inte om det var så att min sjuksköterska inte hunnit lämna den till kuratorerna eller om man skrev den för att läkaren skulle slippa bli inblandad eller vad man gjort, men skriven är den nu och tid ska sättas upp någon gång i framtiden. Tur det inte är riktigt akut. Jaja, visst borde jag lärt mig att allt är en väntan men hela tiden blir det nya saker som man förundras över.
Eftersom jag är så dum i vissa saker tänkte jag det var bra att ringa Försäkringskassan för att höra vad som gäller och inte gäller om man kan börja jobba några timmar i veckan eller inte. Det visade sig att min handläggare skickat brev till min läkare för att höra om man inte skulle sätta in mig som sjukförsäkrad istället, det gamla förtidspensionerad. Det kändes mycket märkligt eftersom jag hela tiden strävat efter att kunna arbeta normalt igen. Man klart jag inte kan gå in och börja jobba 40 timmar, det inser jag med. Men jag vill ändå kunna några timmar i veckan. Min förra läkare sa att jag inte kan jobba mer än 10 timmar i veckan till att börja med men FK säger att man bara räknar 25%. Det blir kanske lite tufft att börja med även om jag själv vill mera. Men säkert kommer det gå bra de första dagarna men risken är ju sedan att det går åt fel håll, vilket jag är livrädd för. I vilket fall måste jag nog känna efter vad man klarar och inte. Varför hela detta resonemang kom upp var för jag vet ju inte vad som kommer hända efter nästa röntgen. Med tur fortsätter jag att läka och allt är bra, i värsta fall blir det operation eller cellgifter och då blir det svårt att veta hur mycket jag skulle kunna arbeta. Slutmålet blev att vi får avvakta men att jag ska såklart kan jobba några timmar om det fungerar. Det känns både pirrigt, skönt och skrämmande. Men vad jag vill komma ut och känna mig nyttig igen.

tisdag 9 oktober 2012

Tur det finns bloggar och olika forum idag!

Mina händer är så torra att när jag skulle trycka fram en biljett mellan Göteborg och Malmö kände inte automaten av mina fingrar. Jag fick riktigt ta i och lägga halva fingret på platsen jag skulle trycka på. Damen bakom mig försökte förklara för mig att jag ska sätta fingret i mitten på önskat val. Jag kände att det inte var riktigt läge att förklara för henne vad som hänt med mina fingrar så jag bara log och sa ja och fortsatte våldföra mig på automaten, men biljetten matades ut till slut.
Ringt till kuratorerna igen som nu helt krasst bara informerar att jag måste kontakta min läkare som ska skriva ny remiss till dem eftersom mitt ärende var avslutat. Jag frågade varför inte jag visste om att det var avslutat och hur jag skulle veta detta. Det skulle tydligen min kurator som varit tvungen att sluta gjort. Men ska jag vara helt ärlig tycker jag det är hela avdelningens rutiner som brister och som vanligt blir det tredje part som blir lidande, åter igen. Man ska vara bra frisk för att vara sjuk här i Sverige. Allt man behöver måste man själv säga till om och påminna om, men det man inte vet om att man kan be om är mycket svårare att veta att man kan få det med. Tur att vi har bloggar och olika forum idag som kan berätta för oss patienter emellan vad som gäller och inte.

söndag 7 oktober 2012

Tillbaka igen!

Tillbaka igen efter en helg i Göteborg och en halvdag i baskethallen här i Malmö. Fredagen tillbringade jag hos min kusin och det var klart trevligt som vanligt. På lördagen tog jag bussen från Kungsbacka in till Scandic crown intill Göteborgs central för att tillbringa dagen med "stomi" föreläsningar. Eftersom jag aldrig tidigare varit på något möte med Ilco visste jag absolut inte vad jag kunde förvänta mig men lite besviken var jag. Ämnena man valt att ta upp var intressanta och kunde vara bra men tyvärr var en del av inspiratörerna inte alls inspirerande trots att de verkligen hade en bra historia att berätta. Det är få förunnade att ha båda delarna. Sen var det klart en del föreläsare som visste allt och var trevliga att lyssna på, tyvärr var det inget nytt för mig så då blev jag besviken för det. Jaja, inte ska jag klaga för det är ju en massa människor som lagt ner en massa arbete för att få fram en bra dag och det hade de om man ser till det stora hela. Sen är det upp till oss att ta emot rätt saker och vara positiva, så det ska jag vara nu.

fredag 5 oktober 2012

Drömmar, drömmar...

I natt har jag haft en massa mardrömmar. Nä, egentligen inte mardrömmar utan drömmar där min mamma var med i nästan alla. Det var så naturligt att hon var där. Det kändes bara lite kusligt varje gång jag vakna till. Jag tycker klart om att drömma om henne men saknaden efter henne blir så mycket större. Det är mer än 3 år sedan cancern tog hennes liv men det känns som igår. Jag vill ha tillbaka den tiden, de åren innan. Jag vill kunna vrida tillbaka tiden och veta om vad som ska hända för att kunna ta till vara på åren på ett helt annat sätt. Det går inte, det är för sent. Det som är är gjort är gjort och inget kan förändras.
I samband med alla mina uppvaknande slog det mig att jag kanske inte ska ligga på höger sida. Det är då det gör som ondast och kanske är det detta som sen spökar på dagarna. I alla fall kom jag på att jag ska lägga en kudde så jag inte kan ligga på den sida och göra det under en veckas tid och se om jag får mindre ont. Det kan ju inte skada att pröva, och tänk om det kan avhjälpas så lätt. Då blir jag min egen doktor, haha. Har alltid sagt att jag kan bli läkare för nu har jag gått den långa vägen med alla dessa läkarbesök både med mig och tre barn. 

onsdag 3 oktober 2012

Världs stomidagen den 6 oktober

Onsdag idag och på fredag åker jag till Göteborg dels för att hälsa på släkt och dels för att besöka världs stomidagen. Vet inte vad jag har att vänta mig men jag är övertygad om att jag kommer kunna få flera bra tips och idéer som kan hjälpa mig och som förhoppningsvis kan hjälpa mig så pass mycket att jag vågar gå på yoga utan att vara rädd för läckage. Ju mer man lär sig ju bättre blir det men i mitt fall har det blivit sämre med den delen. Men vad jag redan fått lära mig genom att läsa mer noggrant är att man kan söka handikapps ersättning för de merkostnader jag har kring allt med stomin, och det är klart bra så det ska jag klart undersöka mera för visst blir det extra utgifter som man inte tänker på annars. 

tisdag 2 oktober 2012

Grått och mulet gör ingen människa glad!

Grått, mulet och lite duggregn hela tiden gör det inte det lättare att peppa sig själv till att allt är bra, jag mår bra, jag är full av energi som bara ska användas. Hösten är här för att stanna, så nu är det bara att gilla läget och ta tag i det och börja i liten skala och hoppas att energiförrådet fylls på. Klart att träningen styrker mig men har inte vågat ta i så mycket de senaste dagarna eftersom jag inte blir klok på varför jag får ont i högra lunga/bröst. Ibland är det bättre ibland sämre. Men jag hittar inte anledningen till varför det blir sämre. Även om vi pratade om detta vid läkarbesöket kände jag att det viktigaste att få veta var att där inte fanns metastaser. Men när jag har ont vill jag klart veta varför och så långt kom vi aldrig. Läkaren undrade bara om jag tog smärtstillande för det och det gör jag inte. Är ju klart rädd om min nya lever nu och vad är smärta jämfört med en elak, ful metastas. Hundra gånger hellre har jag ont, idag. Men min nyfikenhet vill veta varför jag har ont, det blir liksom lite lättare ändå med smärtan då och så vet jag om det är bra eller dåligt med hårdare gympass. Men tiden man har hos en läkare idag är klart begränsad och han var redan sen och jag kände att detta får vi gå igenom vid nästa läkarbesök, om smärtan inte är borta då.

måndag 1 oktober 2012

Rosa Bandet!

Så är det den 1 oktober och Cancerfondens Rosa Bandet kampanj är igång. Så här har jag haft det idag:
http://blogg.cancerfonden.se/blog/2012/10/01/rosa-bandet-kampanjen-gar-som-taget/

Vi är ett antal tjejer som delar upp dagen i pass så det inte blir för tungt, men jag tror de flesta av oss skulle kunna stå hela dagen, för så pass kul är det. Vi träffar härligt positiva människor som de flesta vill stödja cancerforskningen här i Sverige. Jag lovar att vi alla gjort en mycket bra insats och det kommer vi klart fortsätta med också. Är det någon som vill köpa våra makrame armband i rosa är det bara att maila om det så skickar vi ett. Ni kan se dem här:  http://levalivet.com/page9.aspx 50 kronor utan berlock och 75 med, men glöm inte maila måttet på hur stort du vill ha det. Naturligtvis går det till cancerforskningen även detta. Vi gör bara avdrag för materialkostnaden.

lördag 29 september 2012

Stomipåsar!

Jaha, visst har jag tränat en gång till och det känns bra. Allt utom med stomin och det vet jag inte hur jag ska hitta en riktig lösning på. Enligt mitt sett att se det på beror det på dåligt klister som inte fastnar riktigt på huden, men jag vet inte om det kan vara så enkelt som det är fel modell för mig. I vilket fall hoppas jag att jag på lördag i Göteborg ska kunna hitta andra lösningar. Ska åka till Stomins världs hälsodag och lyssna på förhoppningsvis en massa intressanta föreläsningar och höra andras åsikter som kanske kan hjälpa mig. Skulle gärna vilja gå även på body balance men är inte säker på att jag vågar ännu. Är ju mer än pinsamt när man känner att påsen börjar läcka, lagom kul.
Men igår tränade jag bredvid en MFF spelare och det kändes så stort. Inte för vem han var utan för att jag helt plötsligt kände mig som en normal människa som är med lite mera, eller hur jag nu ska få er till att förstå vidden av att kunna göra vad man vill utan att något tar emot eller gör ont eller kroppen bara säger neeeej, det går inte. 

torsdag 27 september 2012

Nu kör vi!

Igår var jag och träna för första gången på över tre år och så härligt det kändes. Klart jag inte vågade ta i som jag brukade och det får man klart inte. Lite rädd om kroppen är jag allt efter alla operationer och den senaste som var i april kanske man ska tänka lite extra på. Men det gick bra och jag kommer klart fortsätta så länge det bara går. Tycker till och med att jag har mindre ont på vissa ställen som kändes jobbiga innan. Kanske var så enkelt som att det bara behövdes lite träning för musklerna så kom de igång. Vi får se, det kommer säkert inte visa sig helt förrän om någon vecka, sådär. Men ingen träningsvärk idag måste tyda på att jag inte tog i för mycket i alla fall. Nya tag imorgon. Kanske vågar jag ta i lite mera då. Vi tål nog mer än vi tror. Men helt klart är det mina promenader som gjort att jag orkar mer än jag tror. Tänker att ju mer positiv jag är ju bättre resultat får jag om två månader vid ny röntgen vecka 46 (och svar vecka 47 är inskrivet så jag hoppas slippa dividera om detta nästa gång också). Nu kör vi!

tisdag 25 september 2012

Kampen fortsätter!

Min väntan är över och det blev inte riktigt som jag tänkte mig idag heller. Läkaren var mycket trevlig och gav mig ett förtroendegivande intryck även om han inte kan trolla eller göra underverk med min situation.  Metastaserna i levern är för tillfället borta, man ser viss aktivitet i lungorna som lika gärna kan vara naturligt. Så långt allt bra. Misstänker ändå att lungorna kan vara inflammationer som inte helt lagt sig. Man har nu hittat något misstänkt vid bukhinnan och det kan vara metastaser och det kan vara naturligt eller så är det en körtel. Man kan bara se att någonting finns där som mest troligt inte skall vara där. Nu blir det två månader utan någon behandling för att allt eller något ska ge sig tillkänna eller försvinna innan man vet vad man ska göra. Nu blir det två nya månader till att vänta på vad jag har eller inte har i min kropp. Bra eller dåligt vet jag inte om jag tycker det är ännu, men jag får bestämma mig för att det är bra, så blir det säkert bra i slutändan. Jag fortsätter äta min anticancermat och ska börja på gymmet det måste vara positivt för kroppen. Så får jag gå här i min ovisshet i två månader till men nu när mörkret kommer tidigare på kvällarna och stannar kvar längre på dagarna får jag hitta något att fylla väntan med. Men jag blev glad åt att jag kan börja gå på gymmet för det har jag inte riktigt vågat innan. Ett stort steg i rätt riktning. Kampen fortsätter!

måndag 24 september 2012

Imorgon är det dags!

Idag hände det. Jag fick en återbudstid till imorgon. Så glad och såååå nervös. Kan inte vänta samtidigt som jag är lite rädd för resultatet. Men, nu är rätt tankar viktiga så jag ska bara tänka positivt, det kommer bli bra, det kommer vara bra resultat.
Nu blir det ny läkare och det känns klart konstigt. I mer än tre år har jag haft samma läkare och har sluppit till och med vikarier under denna tid. Jag hoppas han är påläst så inte halva tiden ska gå åt till att berätta min bakgrundshistoria. Men framför allt hoppas jag att det blir en bra läkare som förstår mig och mina problem, precis som min förra gjort. Kemin är ändå viktig. Det är inte alltid visheten och kunskapen ger bästa resultat.Tiden är knapp när det är många frågor och mycket att ta ställning till. nu får morgondagen utvisa resten.

lördag 22 september 2012

Vänta, vänta och åter vänta...

Nu har jag fått en näsa och ett par ögon som tävlar om att rinna ikapp. Så fort jag sticker ut hakan utanför dörren börjar dem. Känns lite konstigt när man passerar folk man inte känner med en hund och ögonen rinner som om jag gråter. Men, men... inget att göra något åt det avtar så småningom så det är bara att vänta.
Någon tid har jag klart inte fått och ingen har heller ringt om det. Lär väl bli jag igen som ringer sjukhuset på tisdag för att efterlysa den utlovade tiden. Känns som det kan ta tre veckor ändå och jag som var så glad att jag verkligen trodde på att det kunde bli nu på måndag. Vänta, vänta och åter vänta.

onsdag 19 september 2012

Lite, lite hände det i alla fall

Ja, nu har jag fått sista behandlingen idag (hoppas jag). Alla vanliga symptom är tillbaka och jag mår inte något vidare, men det går snart bort och det är bara att vänta in dagen det vänder.
Dock gav mitt beklagande igår lite resultat. Min egen sköterska meddelade sin chef om min situation och hon lovade att min nya läkare från Lund ska ha satt sig in i mitt fall och ta emot mig så snart det bara går. Hon pratade tom om den 24 och det är på måndag. Nu hoppas jag innerligt att det blir så med. Men lite snabbare lär det bli i alla fall. Pusst, vad glad jag blev. Hon lovade också att hon skulle kolla upp hur det ligger till på kurator sidan för där måste jag ju få komma till någon. Jag har ju faktiskt varit hos en hela tiden som fått sluta så nog ska jag väl kunna få träfa en ersättare utan att behöva en ny remiss, tycker jag. Men nu är det läkarbesöket som är viktigast så får vi ta det andra sen. Förstår inte varför jag som sjuk egentligen ska behöva tigga mig till att få saker att hända och jag blir så ledsen för alla dem som inte orkar göra det själva eller har någon som kan hjällpa dem. Men klart att det blir kaos på en avdelning när så gott som alla läkare på en gång säger upp sig och sen kvittar det hur mycket förståelse man har för alla, läkare, sjuksköterskor och alla andra som jobbar för att det ska fungera. Patienterna ska aldrg bli lidande för det, tycker man.

tisdag 18 september 2012

Region Skånes sjukhus är rena katastrofen!

Jag vill inte tillhöra Region Skåne längre. Jag vill flytta till ett område där patienten kommer i fokus. Jag vill ha en egen läkare som hjälper mig och inte bara pratar fem minuter med mig för han/hon tror att det löser allt. Idag när jag frågade om tid var uppsatt till mig fanns där fortfarande ingen. De har ju "bara" vetat om det i typ tre månader. Man har även varit inne och ändrat och så nu är inte tid uppsatt vecka 40 utan vecka 40/41. Ok? vem har gjort detta? En läkare eller? Ni ska höra något ännu mer komiskt. Jag försöker få tag på min kurator som jobbat halvtid på onkologen och halvtid med hospice. Nu har hon också fått sluta och kvar finns en kurator som nu är tillbaka från denna gången sju månaders sjukskrivning och ska jobba halvtid. Sedan finns där två kvar. En är heltidssjukskriven och den andra på semester. Jippi. Och vet ni vad den första säger till mig, jo, det är nog bäst om jag skaffar mig en ny remiss!!! Jaha, vem ska skriva ut den? Där finns ju ingen läkare som vill träffa mig? Tänk nu om detta varit akut. Detta är vårt fina gamla Malmö sjukhus som nu håller på att gå under fullständigt.
Ja, den ena avdelningen rörigare än den andra. Men för att återgå till mitt största problem. Jag fick jag prata med en akut läkare idag eftersom jag fortfarande har kli på kroppen och en tryckande känsla över bröstet. Han bekräftar att man ska titta på bilderna på torsdag och att ingen läkare är insatt i mitt ärende ännu. Dock tror han det blir en (och ända om jag förstår det rätt) tarmonkolog från Lund som ska bli min nya. Det finns så gott som bara en onkolog kvar på avdelningen och hon är sjukskriven. Tror ni jag hittar på? I which. I alla fall ska han försöka att få någon att ringa mig efter genomgång, vilket skulle ta ett tag innan han gjorde. (men jag kommer klart ringa minst en gång om dagen för att få svaret). Faktum är att för min del kan det vara vem som helst som är läskunnig som kan ringa till mig och berätta vad man skrivit ner från röntgenavdelningen men jag antar att man då tar från någon ett ansvar som är så betungande och ansvarsfullt att man inte får lov att göra det. Sen ska man då sätta upp en tid till mig som jag ser det kanske blir i oktober kanske november. Men då har jag tackat för mig och vänt mig till någon annan genom second opinon eller något, för denna psykiska tortyr vill jag inte vara med om. Kanske kan jag stämma dem för försämring av mitt tillstånd, vad tror ni?

måndag 17 september 2012

Man kan bli galen för mindre

Ja, det är ju den 17 september idag och det var dags att göra min stora röntgen idag, CT-PET. Jag är så nyfiken att jag kan vet inte till mig över att få svaret på bilderna, men har klart inte fått någon tid fortfarande så imorgon får det bli till att stanna kvar till dess att jag fått en, jag ska få min sista behandling imorgon. Nu har de inget att skylla på längre. Det är tre månader sedan man fick informationen att man ska bevaka röntgen och bevaka en tid till läkarbesök för att få besked vad som kommer hända med mig. Tyvärr satte min fd onkolog upp att bevakning ska ske två veckor efter röntgen, men jag är övertygad om att det var med baktanke att Lund skulle få säga sitt innan vi träffades. Men jag måste kunna få veta vad de visar och då kanske någon kan ringa hem efter att man gått igenom bilderna. I Malmö har jag fått reda på att detta bara och endast sker på torsdagar. Om jag kunde få bilderna kunde jag skicka dem idag till Paris och få svar på någon timme. Men här i Sverige ska det ta så evinnerligt lång tid att det inte finns annat att kalla det för en psykisk tortyr. Vem vinner på detta. Vi patienter hinner bli galna, uppstressade och gud vet allt innan vi kommer till. Vem vill ta emot en galen patient? Men i mitt fall handlar det om mina metastaser verkligen har försvunnit i levern eller om de ska opereras bort och om det har kommit till några i lungorna eller inte för det kan sätta stopp för operation. Tycker nog själv att det är rätt stora beslut som kommer påverka min framtid och kan kanske ha lite förtur. Men jag tycker att alla ska få sina besked så snart det bara är möjligt. Det måste finnas ett mer effektivt sätt att göra det här på, det är jag övertygad om. Men idag mår jag hyfsat bra från cytostatikan och hade bara önskat jag sluppit morgondagens, men det är bara att bita ihop, ta emot eländet och se glad ut, det är ju ändå den sista för denna gång...

lördag 15 september 2012

P-CEA prov!

Igår var jag och tog prover inför ny röntgen på måndag och behandling på tisdag. Min onkolog, eller hon är ju inte min onkolog längre, min före detta, alltså inte min före detta man utan min före detta onkolog ville senast vi sågs att jag även skulle göra ett prov som visar hur mitt CEA värde ligger. I utlandet är det alltid viktigt men innan min Paris operation hade man bara tagit detta en gång på mig. Detta prov var ett av de första professorn i Paris efterlyste och jag fick snabbt ta det och sedan skicka ner det till dem. Innan operation låg CEA värdet på 12 och efter operationen på 2. Det var riktigt bra men ska väl egentligen vara 0 för att inga metastaser ska finnas i kroppen. Men min fd har alltså förberett allt för att man så snabbt och snart som möjligt kan göra en operation i Lund, om nu röntgen visar att det skulle gå. Finns också den möjligheten att jag är full av metasaser på olika håll och ställen vilket klart då gör att det absolut inte kommer bli någon operation och jag är tillbaka på ruta ett igen, fast med en himla massa kunskaper rikare (som jag helst varit utan). Dessutom innebär det att jag måste hitta en ny plan för att de ska försvinna. Än är inte allt prövat, det finns mera om man bara letar...

torsdag 13 september 2012

Att dela med sig är bra!

Det kliar på hela kroppen och jag förstår inte om det är på riktigt från det cellgift jag får nu eller om det är för att det kan ge accosiotioner till eloxatinet. Man sa ju till mig att det kunde bli så i andra fall som t ex att jag kunde förnimma att jag fick stötar av kyla och så men inte trodde jag det skulle vara från själva allergi chocken. Men det kan ju vara från annat också, jag får fråga på tisdag så jag inte skaffat mig andra allergier ovanpå allt. Men jobbigt är det och inget hjälper som jag prövat hittills.
Nu har jag i alla fall blivit medlem i ILCO också vilket jag klart skulle blivit tidigare men fick påstötning ikväll när vi från föreningen Leva livet träffades för Mandala målning. Nu hoppas jag på nya tips och flera råd med hur jag kan sköta stomi påsen mycket bättre än vad jag klarat hittills när det uppstår läckage och så. Men det har jag nu förstått är vanligt. Tänk vad man får veta när alla delar med sig av sina kunskaper. Allt blir på nåt sätt lättare att acceptera när man vet man inte är ensam.

onsdag 12 september 2012

Håret slutar växa ändå

Man säger att man inte tappar håret av detta cellgift, men det är jag inte beredd att hålla med om. Borsten är helt full med mitt hår varje gång jag använder den och nog har mitt hår blivit nästan hälften så tjockt nu. Det växer inte alls heller och det har jag kollat, kanske max en centimeter på fyra månader och det kallar jag inte precis för att växa. Kommer inte ihåg hur snabbt det vände efter avslutade berhandlingar, men som vanligt, det tar den tid det tar.

måndag 10 september 2012

Jag längtar...

Idag har jag verkligen njutit av det underbara sensommarvädret. Jag kan inte påstå att min ork är så vidare bra men jag tog mig till havet och klarade av det utan större konstigheter. Kände ändå att min vanliga runda får vänta men orken finns där inte allt för långt bort. Sen satt jag en timme vid havet och njöt medans selma sprang omkring och lekte med en kompis och badade för fullt. Lite positivare kändes det ändå när jag kom hem. Men när jag tänker på det var det nog ungeför så här jag kände mig i slutet under förra cellgiftsperioden också. Krafterna liksom bara inte sinar och hjärnan fungerar inte som man själv önskar. Men en vecka kvar och sen är det klart och bara att komma igen så snabbt som möjligt, jag längtar...

söndag 9 september 2012

Vissa dagar!

Vissa dagar får en att tänka bakåt mer än andra. En sådan dag blir just när man fyller år och tid blir mer uppenbart. Hittills kan jag glädja mig åt att jag är en av tio procent som överlever min tre års dag med vetskap om cancern. Det har till och med gått ett halvår mer. Min läkare trodde jag skulle få något mellan tre och åtta år att leva. Får man säga detta som läkare. Jag tänker bli 80 år med, vilken grupp kommer jag då tillhöra? Men jag är oerhört tacksam för att jag fått uppleva även denna dagen och ser fram mot flera år till när jag kan säga samma sak.

lördag 8 september 2012

Vilket tråkigt bakslag!

Igår var jag på väg och gå min vanliga promenad med Selma men insåg rätt snart att jag inte skulle klara det. Fick byta route och gå en lite enklare väg med parkbänkar i närheten om i fall att. Efter 45 minuter var jag tvungen att sätta mig ner för att hämta nya krafter. Detta har inte hänt på flera månader nu. Sen jag började gå ordentligt efter senaste operationen. Det bara inte gick, jag var mer eller mindre svimfärdig. Jag blir riktigt arg när det händer, det är lite av ett bevis på att jag är ok. Nu har jag visserligen integått långpromenad sedan i lördags, pga Emelie kom hem från Barcelona, men inte kan väl behandlingen göra så mycket på så kort tid. Jag menar det var ju inte så under dagarna att jag inte gick alls, det hade klart inte Selma accepterat, men inte våra riktiga långpromenader på två timmar. Jag känner det finns något annat i kroppen med, men jag vet inte vad. Blir lätt yr och orkar inte stå upp längre stunder, men det får vi börja arbeta bort igen. Idag hoppas jag vi kan ta nya tag, men det får vänta några timmar. (Bara inte regnet hunnit till Malmö då). Jag kör vidare med vetegräs och min nya diet som bara blir roligare och roligare ju mer man lär sig och ju fler recept man hittar.

fredag 7 september 2012

Beresta barn!

Igår, eller rättare sagt inatt hade jag en dotter som 24.00 landade på El Prat i Barcelona, samtidigt på andra sidan jordklotet landade min andra dotter samma tid vår lokala tid (hennes kl 08.00 på fredag morgon) i Brisbane, Australien. De blir vekligen beresta i alla fall men saknaden efter dem är klart stor. Nu stannar jag och sonen hemma och jag får ta hand om mina problem som att hela kroppen sticker och är irriterande. Jag får klia mig hela tiden och smörja in mig i lager med feta krämer igen. Men, men jag har sagt att det inte är mer än två veckor kvar sedan är det bara att avvakta att biverkningarna ska klicka av. Sist och längsta uppehåll jag haft var elva månader och det var underbart. Jag började känna mig som en människa igen hoppas det går lite fortare enna gång.

torsdag 6 september 2012

Rena sjukstugan!

Rena sjukstugan har vi haft den sista veckan i familjen. Var och en på sitt håll. För en vecka sedan drabbades dotter nummer två, som sedan sju månader tillbaka finns i Australien, av svår maginfluensa. Via skype pratar vi fram och tillbaka hur hon ska bli bra och till slut en vecka senare verkar det som hon är det. Men säg kan det smitta via Skype? Igår fortsatte sonen med sin maginfluensa. Hur i allsin dar kommer det sig att båda har det i princip samtidigt just nu när det aldrig tidigare hänt att de smittat varandra? Lite komiskt, tycker jag. Sen har vi dotter nummer ett som har lite ryggproblem och en del andraproblem med magen. Hon kommer hem från Barcelona några få dagar, hinner med läkarbesök men sitter sen i soffan och nyser och vad händer då? Jo, hon får ryggskott!!! Klart vi skämtar lite med henne om att hur kan hon bara nysa på det viset, men till vår förvåning när vi idag var tvungna att söka hjälp av en kiropraktiker för att hon ska kunna flyga tillbaka nu ikväll, säger han att det är något av det farligaste vi kan göra. Alltså att nysa. Det kan orsaka en massa problem med oss, så var försiktig. Och, mitt i allt detta får jag min behandling och jag kan omöjligt avgöra vem av oss fyra det är mest synd om, så jag säger att det är oavgjort. Nya tag för oss alla imorgon!

onsdag 5 september 2012

Sanrt sista behandlingen för denna gång!

Det går fortfarande bra att hosta och bli av med det mesta skräp som vill upp, och det är så skönt. Men nu har en tung huvudvärkliknande smärta börjat plåga mig till och från. Beror antagligen på att mitt blodtryck åker upp och ner eller är det som läkaren tror det kan vara något hormonellt efter operationerna. Men den 17 är det röntgen och sen läkarbesök cirka 14 dagar senare så kanske får jag bättre svar då. Har precis gjort den andra behandlingen efter hemkomsten och bara en kvar, så underbart, men så trött så trött man blir. Nu önskar jag lite krafter igen, de tog snabbt slut.

fredag 31 augusti 2012

Bättre och bättre dag för dag!

Låter vansinningt men igår kväll var första gången sen min första lungoperation som jag kan "hosta på riktigt". Jag kan ta i enda från nedre luftrören om inte till om med från magen. Jag slipper retningen som jag haft hela tiden. Även om jag fortfarande har en del skrot i lungorna kan jag få bort det hyfsat bra och idag var det ändå bättre. Det har tagit sitt tag, men det känns fantastiskt nu när jag vet att det inte bara var en engångs händelse. Jiippii! Bättre och bättre dag för dag.

onsdag 29 augusti 2012

Bara en stilla undran!

Jag vet att jag går motströms men för en lekman som jag är kan jag inte annat än börja reflektera över vem som har rätt och vem som har fel vad gäller sola och D-vitamin. I australien har man gjort en bauta stor undersökning om solning med eller utan solkräm. Det är ju just i Australien man sagt vara det värst drabbade området i världen, vad jag hört (det kan vara fel). Den var verkligen inte liten och den sträcker sig tillbaka i tiden flera år. Men man kom fram till att det är solkrämerna som ger hudcancer och inte själva solningen. Krämerna innehåller gifter av diverse sorter, mer eller mindre farliga. Hudcancern har också ökat i förhållande till hur mycket solkrämer man säljer.
Min dotter fick soleksem redan när hon var liten och jag lovar hon utsattes aldrig för mycket sol, jag satte hellre långärmad tröja på henne en lät henne leka i den strålande solen. När hon skulle bada fick hon solkräm på sig varje gång vilket kunde resultera i flera gånger per dag om det var riktigt varmt. Hennes eksem blev värre och värre. Jag tog bort krämen och som av en händelse försvann eksemen med en gång också. Nu får hon bara soleksem av vårsolen och är hon försiktig då brukar det gå bra, hennes hud har nämligen alltid varit känslig. Men det fick mig att tänka redan då, vad är det vi utsätter oss för egentligen? Är det ytterligare en manipulation med våra hjärnor. Jag menar inte att vi ska börja steka oss i solen, jag tycker bara vi ska lära oss hantera den med förnuft utan att tillsätta en massa "gift" på kroppen eller något vi inte vet med 100% säkerhet att det kan ge oss en eller annan sjukdom till.

måndag 27 augusti 2012

Hur tänker man?

Kom på häromdagen att vi alla här i Malmö kommer påverkas av att man inte gör nyanställningar på sjukhuset att vi kommer sakna en tre fyra onkologer med spetskompetens. Istället får vi förlita oss på underläkare. Hur tryggt är detta. Hur många fler avdelningar med allvarliga sjukdommar har det likadant. Hur kan våra politiker och sjukhusledning gå med på det. Hur kan vi patienter påverka detta. Är inte detta riktigt allvarligt och riktigt illa.

lördag 25 augusti 2012

Ena eller andra

Igår tog jag det lugnt och gick inte som jag brukar för att se vad som händer om jag får mindre ont vid lunga/bröst. Och det fick jag. Men istället kommer skröfset tillbaka i luftvägen och jag harklar och hostar ordentliget igen. Idag gick jag min längsta väg som tar näramre två timmar, nu är jag bättre i luftrören men har mera ont. Det ena eller andra, med andra ord. Fast jag ser helst att slippa rossligheten i halsen, den är mer påfrestande.

onsdag 22 augusti 2012

Inga stickningar men likväl illamående denna gång

Nog har jag blivit illamående av behandlingen ändå, fast man sa att jag inte skulle bli det. Men det är kanske som man sa att det kunde kännas stickningar i fötter och händer i alla fall för att kroppen blir påmind om att jag fått det andra cellgiftet tidigare. Kanske är det därför som jag blir illamående itsället, långsökt men jag tror på det. Rastlösheten i kroppen finns med den också. Den när man vill krypa ur sitt eget skinn för det kännas som jag har myror i hela kroppen och har svårt att vara stilla eller veta vad jag vill. Jaja, det är säkert borta strax. Sitter säkert inte i så många dagar till, denna gången.

måndag 20 augusti 2012

OK idag!

Idag har vi haft problem med Internet igen. Det tar aldrig slut med nätproblem. Datorer i all ära. Det är underbart när det funkar och fruktansvärt när det krånglar.

Behandlingen idag tog under en timme och jag mår bra, knappt ens minsta illamående. Känner inte av att jag fått det idag. Fantastiskt och bara två gånger kvar. Kallelse till CT PET röntgen blir måndag i vecka 38 så i början på oktober hoppas jag få svar på hur jag mår inne i kroppen. Läkaren undersökte mig idag och tror inte att det kan vara metastaser som gör ont på mig och med den minimala chans det kan vara får jag ändå cellgifter under tiden för det så då skulle det inte förändra något i behandlings hänseende menade hon och det låter ju vettigt. Men det hon tror det är att något med muskelfästet. Kanske har jag hostat så hårt att något hände då. Inte för jag kommer ihåg att jag skulle gjort det, men smärtan kom nästan från en stund till en annan så det finns ju anledning att tro att det stämmer. Men ingen extra röntgen denna vecka och jag känner mig nöjd med svaret för jag känner det så pass mycket och att det är som jag "tappar" något vid lungan. Om det stämmer ska det bara självläka och man får se tiden an. Jag tycker detta var bra och håller tummarna för att hon har rätt.

lördag 18 augusti 2012

Det blir behandling på måndag!

Jodå, det var som jag trodde. Min läkare har kommit tillbaka från semestern och haft en del att göra och bara tagit för givet att jag såklart ska få behandling på måndag men då med det som jag fick första gången och tappade håret av. Det är klart inte min önskan och mycket snabbt förstod hon det med, så lite av en kompremiss kanske, men det känns i alla fall ok att jag ska få endast ett cellgift dessa tre gånger, nämligen grundgiftet, det som om jag förstår det rätt är så gott som alla får från början, eller så. I alla fall är det det cellgift som själva behandlingen jag fått alltid har byggt på vid samtliga tillfällen. Det har jag inte blivit allergisk mot så jag ska tåla det även om jag kommer få lite likvärdiga biverkningar som det senaste giftet gett mig. Ja, det blir säkkert bra och efter måndag vet jag hur jag kommer reagera. Det är tre gånger och det måste bli fyra veckor så det är bara att stå ut. Sen vill jag aldrig mera ha cellgifter för önskan och hoppet är det sista som överger oss.
Innan min måndagsbehandling ska jag träffa dagjoursläkaren på avdelningen och man ska ta ställning till vad som kan ha drabbat mig med lungan/bröstet. Det blir med tur även en form av röntgen nästa vecka också, med förhoppning att man hittar felet.

torsdag 16 augusti 2012

Snart ett år sedan operation nummer två.

Självfallet har ingen ringt mig och berättat om vad man tänker med behandling och så på måndag. Jag hade inte heller förväntat mig det. Min läkare ska sluta och har precis kommit tillbaka från semester så jag är säkert långt ner på hennes prioriteringslista. Får jaga dem imorgon och hoppas på tur. Varför är det alltid patienten som jagar läkaren och inte tvärtom? Aktutläkaren lovade att säga till henne att kontakta mig på telefon, men men ... Behöver samtidigt prata med henne om smärtan i lungan/bröstet och fråga vad det kan röra sig om eftersom det inte försvunnit. Känns ändå lite som det kan vara när jag har ansträngt mig för mycket men jag vill klart veta vad det är.
Kom och tänka på att i nästa vecka är det exakt ett år sedan jag gjorde min ändtarmsoperation och blev av med huvudtumören där. Tänk vad tiden går fort, men ändå inte. Känns samtidigt som igår och samtidigt som tio år sedan.

måndag 13 augusti 2012

Tankarna maler och maler

Tillbringat en massa tid med att tänka på hur fortsättningen för min behandling kommer bli. Önksar att det inte alltid ska vara så drastiska handlingar. Jag vill absolut inte få cellgift tre gånger för att tappa håret under den tiden, men sedan undrar man klart hur fortsättningen kommer bli om det blir fler omgångar eller inte. Många tankar som snurrar och aldrig något riktigt svar för ingen vet.
Tänkte jag måste nog förtydliga när jag tidigare skrivit att det är bra att äta choklad. Naturligtvis ska det vara nörk och minst 70% kakao. en tanke man kan ha på bra mat är att om man en gång sått ett för så maten har fått växa, då är det också bra mat att äta. Det är lätt att förstå och tänka. En massa knep men det är mycket att tänka på om man vill göra det rätt till 100% vilket man bör göra under tiden man har cancer för att efteråt hålla sig till minst 85%.

fredag 10 augusti 2012

Snart har allergin lagt sig helt!

Har fortfarande känningar av den allergiska reaktionen men snart är det säkert helt borta och ur kroppen. Svullnaden har nästan tagit längst tid att bli av med. Händer och fötter är rätt bra mycket större än de brukar vara. Men nu tänkte jag fortsätta med mina förslag jag tagit från boken och en kort sammanfattning om vad som är bra att äta. Men det viktiga är inte att äta en sak utan ofta är det kombinationen tillsammans som gör nytta. Man använder sig av varandra och arbetar i kroppen sida vid sida, kan man säga. Vissa saker fungerar bättre än andra men ett exempel är grönt te, soya och gurkmeja. Rekommenderas starkt, även om komibnationen kan vara lite konstig.  Men här kommer en kost resumé: Grönt te, oliver o olivolja, gurkmeja, curry, ingefära, svamp, bär, kryddor o örter, korsblommiga grönsaker, vitlök, gul lök, schalottenlök, gräslök, grönsaker och frukt med mycket karotenoider, tomater, soja, örter o kryddor, alger, plommon, persikor o nektariner, citrusfrukter, granatäppeljuice, rödvin (max 1 glas/dag), Mörk choklad, D-vitamin (d-3) omega 3, Probiotika och selenrika livsmedel. I denna kost är det inte nödvändigt med kött och ägg utan det lägger man till om man själv vill. Som i kommentar har jag också fått att det ska vara speciellt bra med grapefrukt,  men på netdoctor.com finns mer information om detta. Mycket intressant!
Själv har jag hittat gojibären och lagt till. Gojibör och tranbär är lite speciella de med. Men jag tror att man kan hitta mycket mera än vad jag skrivit här. Sedan ska man göra bra rätter av detta varje dag och för mig som redan innan äter likvärdig kost är det inga problem, men det kan vara en stor omställning för många. Men detta är ett val, ett val man själv måste ta. Jag känner hur bra jag mått de senaste dryga två månaderna sedan jag ändrat till denna kost, så pass bra att jag vill dela med mig av den.